Mitt dubbelliv - del III

Varför ska just julafton vara en så dramatiskt viktig dag - egentligen? Förberedelserna är enormt omfattande: städa, handla, laga mat, tvätta, släpa hem ett halvvisset barrträd, trassla med papper och tejp i massor, formulera pinsamma nödrim. Så kommer den stora dagen. Full rulle. Och så vips, är klockan midnatt, och det har blivit en betydligt mindre dramatisk dag - juldagen. Vart tog den stora dagen vägen? Plötsligt är den redan igår - ett vemodigt imperfektum. Och snart är den en vecka sedan. Och snart minns man den inte riktigt tydligt längre. Var det i år Lillasyster fick sin lampa? Eller var det förra året? Vilket år var det Storasyster fick den där häftiga krukväxten? Ingen minns.

King Size-gran...

Inte heller detta år lyckades vi fira den stora dagen tillsammans, min man och jag. Våra familjer bor ju på 45 mils avstånd och det är inte så lätt att fixa något gemensamt firande - varken för tomten eller för alla de andra. Visst känns det lite sorgligt, men jag har ett julaftonsminne som jag brukar tänka på - om jag skulle råka bli lite vemodig - och då går det faktiskt över. Den ideala julen existerar inte. Så är det bara. Att sträva efter denna chimär skapar bara frustration och besvikelser.

... eller mini, det är frågan?

En gång för tjugo år sedan var jag tvungen att åka tunnelbana på julaftonskvällen. På den tiden bodde jag vid Brommaplan, strax nordväst om Stockholms city, på den fina gamla Gröna linjen. (Jag bor utmed den nu också, fast några stationer bortom Brommaplan.) Klockan var väl ungefär halv åtta. Det gick inte så många tåg denna kväll förstås, så det var många som väntade på den mörka perrongen.

Vinterkväll på Gröna linjen.

Jag minns att jag lät blicken glida över de väntande - mörka gestalter i det kalla skenet från perrongbelysningen. Då upptäckte jag en sak: det var bara män i medelåldern. Alla hade de stora papperskassar med sig. Några satt hopsjunkna på träbänkarna, några stod upp. Och de såg trötta och vemodiga ut, allihop. Huvudena var nedböjda Vad var dessa män för några? Och varför hade de papperskassar?

Det var kallt och jag frös, så jag började gå runt på perrongen. Medan jag cirkulerade kikade jag diskret ner i de stora papperskassarna. Det var öppnade julklappar i dem, det kunde man se, för julpapperet var hopknölat och presentbanden låg liksom ovanpå. Då slog det mig: detta var helgpappor som var på hemväg från julaftonsfirandet hos barnens nya familj. De hade hälsat på, kanske ätit och så öppnat sina julklappar och sedan fick de åka hem till sitt igen. Jag minns att jag kände ett hugg av sorg i hjärtat. Vilken ensamhet, vilken känsla av tomhet det måste vara att vinka hej då till sina barn, lämna ljusen och värmen och gå ut i mörkret och kylan. Och komma hem till en tyst lägenhet.

Hoppas, hoppas att dessa pappor fick nya hem och att barnen kunde komma och fira jul i pappornas nya hem. Om inte annat iallafall fira Lilla Julafton. Det är fint det också. Precis lika fint - för det ska vi fira imorgon den 28.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Ett äreminne

Vi tittade alldeles nyss på programmet Så mycket bättre i Fyran. Årets deltagare var samlade kring julbordet för en tillbakablick på sommarens musikaliska möten. Detta är inte min musik - men så imponerad jag blev och så mycket nytt jag fick lära mig. Jag fick liksom lite nya öron - öron för ett annat slags musicerande än det klassiska.

Det fantastiska gänget i årets Så mycket bättre:
Olle Ljungström, Sylvia Vrethammar, Maja Ivarsson,
Pugh Rogefeldt, Linda Carlsson och Magnus Uggla.

Den klassiska musikens tolkningsbegrepp innebär ju inte att man förändrar själva materialet - man liksom silar det genom sitt eget "filter", utan att lägga till eller dra ifrån några toner. Ett preludium av Frédéric Chopin t.ex. kan ju låta väldigt olika beroende på vem som spelar - och det är oerhört spännande. När jag var tonåring brukade jag klä mig i svart och sätta mig vid pianot, tända stearinljus och spela smäktande så att tårarna rann (åtminstone på mig själv...) Samma stycke kunde spelas torrt och sakligt, men det var ändå samma toner och samma rytmer. Vilken rikedom och vilken inspirerande ovisshet - för ingen visste ju hur tonsättaren själv skulle ha spelat.

Frédéric Chopin - en daguerrotypie från hans sista levnadsår.
Han avled av tuberkulos i oktober 1849.

Men här kunde man förändra "Så mycket mer". Nytolkningarna gjorde att musiken ibland kunde byta tidsålder och nå nya generationer av lyssnare. En proggig 70-talslåt förvandlades till pop/house och en ganska skrikig punklåt blev en mjukt sensuell bossanova, en pianopoplåt blev till rivig rock.

Och så var det en låt som blev till en sorgmarsch med en delvis omskriven text som handlar om det ofattbara att vi alla ska dö och om att inte hinna eller våga ta farväl: Jag och min far. Just det som är så svårt att förstå, att någon som varit nära och betytt så mycket plötsligt inte längre finns. Den låten, skriven av Olle Ljungström men omtolkad av Magnus Uggla, kommer att bli en klassiker - det är jag helt övertygad om. Den kommer att spelas överallt, om och om igen, länge, länge, av ung och av gammal.

Magnus Uggla och Olle Ljungström.

Jag och min far förenar det högstämda allvaret i sorgen och det raka i insikten om allas vår förgänglighet med den varma kärleken som reser detta äreminne över en fars omsorger om sin son. En son som också blivit far och som därför kan se och förstå det villkorslösa. "Cirkeln är sluten".

I kvällens TV-program berättade Magnus Uggla att han fått en enorm respons på sin tolkning, Hans hemsida hade översvämmats av tack-meddelanden. Han var rörd och överraskad över att han hade rört vid så många hjärtan. Kanske beror detta på de rader i texten som berör något av det allra smärtsammaste med att förlora någon man älskar - att man inte vågar ta farväl. Att man inte vill förstå att det kan vara sista gången, att man inte vågar säga de där orden - innan det är för sent.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Evangelium enligt Spiderman

Min äldsta dotter julstädar sitt rum - äntligen. Lillasyster tittar på Spiderman medan jag julpyntar - det vill säga tar fram de två små tomtarna som jag ställer i trappfönstret, så att de kan övervaka hur vi springer upp och ner i trappan. Granen är klädd, de dammiga finglasen diskade och det är färska röda blommor i vaserna.

Röd gerbera på julbordet.

Nu ska jag ta en paus och titta lite på Spiderman, jag också. Peter Parker är en blyg och närsynt lite nördig kille som har det rätt jobbigt i livet. Han är inte så rik, och hans kärlek till den vackra grannflickan verkar vara ganska obesvarad. Hans snällhet och tillbakadragenhet gör det svårt att hävda sig i konkurrensen med de tuffa grabbarna och grannflickan verkar snarare se Peter som den omtänksamme vännen än som en presumtiv älskare. Så åker hans gymnasieklass på studiebesök till något slags biologiskt laboratorium, där Peter blir biten av en giftig spindel. Han blir sjuk, men när han repat sig, visar det sig att han fått övermänskliga krafter - spindelns DNA har trängt in i hans arvsmassa och han begåvas med spindelns enorma seghet, smidighet och snabbhet. Denna fysiska styrka i kombination med Peter Parkers etiska livsinställning och goda hjärta blir fullständigt oslagbar. Den ultimata hjälten är född. Dödsföraktande kastar han sig ut för att rädda människor i nöd.

Spiderman - alias Peter Parker - räddaren i nöden.

När Storasyster och Lillasyster var små och gick på dagis, var det maskerad ibland. Både barn och fröknar klädde ut sig, drack saft, åt bullar och dansade. Fröknarna var fjärilar eller hula-hula-dansöser, flickorna prinsessor eller Pippi och pojkarna var - alltid - Spiderman. Fulla av blodigt allvar i kampen mot det onda.

Varför är Spiderman så älskad? Vad är det som är så häftigt med honom? Bortsett från allt hoppande och flygande och klättrande? Bortsett från de rödblåa kläderna med spindelvävsmönster? Är det nördens revansch över översittarna? Eller är det att han i grund och botten är en alldeles vanlig människa, med tvivel, rädsla och stunder av uppgivenhet - och trots det, eller just därför, en hjälte? Jag tror att det är det senare. Glädjen över det goda hjärtats seger, det hjärta vi alla har.

Jag tror att Spiderman ska tolkas som en modern Messias. En räddare, en hjälte, en frälsare som ser dem som har det svårt och rycker ut för att rädda dem. En handlingens Messias. Jag tror att det är mycket ovanligt att de små pojkarna kommer till dagis-maskeraden utklädda till Jesus... Tänk vad fantastiskt om de gjorde det - undrar vad fröknarna skulle säga då? Skulle de skratta eller skulle de falla på knä?

Jesus Kristus
- lika stark som Spiderman?

Kanske är det dags för kyrkan att börja marknadsföra sitt evangelium lite mer i Spiderman-anda? Lite mer action i förkunnelsen om Jesu liv och gärningar? Jag är rädd att det börjar bli lite bråttom, om inte Jesus ska bli bortglömd i mediebruset. Precis som Spiderman drabbades han av tvivel, rädsla och stunder av uppgivenhet - som alla vi människor - men blev ändå en hjälte som gjorde så mycket mer än bara hängde på korset.

Hörde någonstans att väldigt många skolbarn på allvar tror att vi firar jul för att det är Kalle Ankas födelsedag...

God Jul!


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Musik på den vassa eggen

Nu har jag åkt buss mellan mina båda hem - två gånger på raken. Jag blir rädd när vädergubbarna dundrar om snökaos, blixthalka och ischock och då vågar jag inte ta bilen. Och jag antar att det är just precis det de vill. Lämna bilen hemma och åk buss istället, dundrar de. Då lyder jag - men jag saknar så oerhört att köra min bil.

Snökaos, blixthalka och ischock
- bäst att lämna bilen hemma och ta bussen istället.

Det är frihet att köra sin bil. Man får stanna var man vill, äta var man vill, lyssna på vad man vill, hur starkt man vill och sjunga högt för sig själv. Sjunga högt går absolut inte när man åker bussen - då blir man säkert avslängd halvvägs i Ringarum, östra Götalands tråkigaste matställe - eller kanske norra Europas. Allt smakar stekflott och mjölpanering och till allt - precis allt - serveras gröna ärter.

Men musik i lurar kan man lyssna på i bussen - hur högt som helst. Jag brukar variera mellan rock och klassiskt, mest klassiskt blir det. Bara det är musik "på den vassa eggen", längst ut på kanten över avgrunden, musik som skapats av nödtvång. När musiken verkligen speglar något som varit absolut nödvändigt att uttrycka. När det inte funnits något alternativ - skapa eller gå under.

Bussen kommer.

Ett sådant stycke musik lyssnade jag på idag - på bussen, med lurar. Tonsättaren heter Robert Schumann. Jag borde naturligtvis veta mer om honom innan jag skriver - men jag vet lite iallafall, och jag tror att det räcker. Robert (1810-1856) var gift med Clara som var pianist. Han dyrkade henne. Så fick Clara en pianoelev som blev väldigt kär i henne - trots att hon var gift och hade sju barn. Pianoeleven bestormade henne med sina kärleksbetygelser och övade antagligen frenetiskt på sina pianoläxor. Huruvida det blev något mellan dem, vet jag inte. Jag tror knappast det. Det enda jag vet är att Robert, som hade ett känsligt psyke och fallenhet för ångest och depression, tog oerhört illa vid sig. Så illa att han blev galen och tynade bort på ett sinnessjukhus, borta för världen och kolsvart till sinnes. Men ändå komponerade han - musik som är så galet full av passion, svartsjuka, förtvivlan och bultande ångest och isande rädsla för själens mörker och den stora ensamheten.

Clara och Robert Schumann.

(Pianoeleven hette förresten Johannes Brahms. Han kom att utvecklas till en av de allra största symfonikerna och en förelöpare för den modernism som skulle komma ett halvt sekel senare. Såvitt jag vet bevarade Brahms minnet av sin förälskelse i pianofröken hela livet och såg aldrig åt någon annan kvinna. Fast det är kanske en sådan där musikskröna, vem vet...)

Här kommer musiken - den som befinner sig längst ut på den vassa eggen, balanserande alldeles vid avgrunden: Robert Schumanns Manfred-ouvertyr. Dirigenten är den berömde Wilhelm Furtwängler och inspelningen är en live-upptagning från 1949. Skruva upp volymen ordentligt, för nu blir det "åka av".

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner.

Kostymen som gick upp i rök

H C Andersen var en berömd sagoberättare. Han hade förmågan att trollbinda sina läsare med sin underfundiga, nästan lite uppsåtliga berättarteknik. Han skjuter liksom inte av hela salvan på en gång - utan sparar på krutet så att det räcker hela sagan ut och håller på så vis läsaren på halster ända till slutet. I all sin skenbara barnslighet och troskyldighet är hans sagor ofta både grymma och tragiska. Det finns ett slags svärta i texten som skapar extra laddning. Den lilla sjöjungfrun, Kejsarens nya kläder, Flickan med svavelstickorna, Den fula ankungen. Det handlar om offer, om utstötthet, om död och mycket om revansch. Förmodligen brann det en eld av både högmod och självförakt i den store sagoberättarens eget bröst.

H C Andersen - en fåfäng man
som älskade att posera framför kameran.

Jag är inte H C Andersen - långt därifrån - och pretenderar inte alls på att vara någon sagoberättare. Men, nu tänker jag ändå berätta en saga - en liten och kort.


Kostymen som gick upp i rök

Det var en gång en man. Han ville så väldigt gärna ha en ny kostym. Hans gamla hade blivit nött och sliten, den var faktiskt nära på trasig. Snart skulle han inte ha någon kostym alls att ha på sig.

Det fanns så många kostymer att titta på i alla skyltfönster.
Den ena flottare än den andra.

Mannen letade med ljus och lykta över hela staden. Det fanns så många kostymer att titta på i alla skyltfönster. Blåa, svarta, bruna och gråa. Den ena flottare än den andra. Insvängda kavajer, raka kavajer, stora slag, smala slag. Breda byxor, smala byxor. Överallt letade han - i varenda affär. Men var han än gick in och provade, var det ingen kostym som passade. De var liksom för stora - eller så var de för små. De satt helt enkelt illa. Mannen skakade på huvudet, expediterna också. Det verkade inte finnas någon enda kostym som passade.

En dag fick mannen syn på en stor skylt där det stod: KOSTYMER FÖR ALLA! VI SYR UPP EN KOSTYM - JUST FÖR DIG. Så glad han blev! Äntligen skulle kanske han också få sin nya kostym! Vips gick han in i affären. Glad i hågen presenterade han sig för kostymaffärschefen och berättade att han behövde en ny kostym. Det ska vi ordna, log chefen. Jag ska bara ta lite mått på er först. Sagt och gjort. Fram med måttbandet. Det togs många mått, både på längden och på bredden. Och på tvären. Och mannen var så glad och så nöjd. Äntligen hände det något. Äntligen skulle det bli en kostym.

När alla mått var tagna och uppskrivna på ett stort papper, fick mannen gå hem. Nästa vecka kunde han titta in igen, sa kostymaffärschefen. Då skulle han få välja tyg till sin nya kostym.

Veckan gick som en dans och när den var till ända, gick mannen med glada steg till kostymaffären. Chefen tog fram de stora tygrullarna. Grått fanns inte. Blått hade man heller inte fått in. Men kanske svart kunde vara något? Mannen tyckte egentligen allra mest om grått, men visst kunde svart också bli bra. Sagt och gjort. Tyget klipptes till och mannen betalade. Nästa vecka kunde han titta in, sa chefen. Kanske att kostymen skulle vara färdig då.

En blågrå kostym vore fint.

Även denna vecka gick som en dans och när fredagen kom, sprang mannen till kostymaffären. Nu skulle han få sin kostym - så fin den skulle vara. Svart och stilig. Chefen mötte honom i dörren, log och sa, att tyvärr så hade det svarta tyget inte hållit att sy någon kostym av. Det hade helt enkelt gått sönder. Kanske att det bruna tyget skulle hålla? Men det tyget var lite dyrare, förstås... Mannen blev lite snopen, men eftersom han så väldigt gärna ville ha en ny kostym, betalade han. Nästa vecka kunde han titta in, sa chefen. Kanske att kostymen skulle vara färdig då.

Eller kanske en brun
- om ingen annan finns.

Veckan gick kanske inte riktigt som en dans, men mannen var ändå förväntansfull när fredagen kom. En brun kostym skulle nog passa bra - den också. Med snabba steg gick han till kostymaffären. Chefen mötte honom i dörren, log och sa att det bruna tyget inte heller hade hållit så bra. Det tyget hade också gått sönder. Tyvärr var det nog så, att det faktiskt inte fanns något tyg som passade till mannens mått. Så var det. Inget att göra åt, sa chefen. Men..., frågade mannen, vad ska jag göra nu då? Blir det ingen kostym? Nej, sa chefen. Tyvärr. Det går inte att sy upp någon kostym med sådana mått. Det vet ju alla.

Mannen gick hem till sig och visste sig ingen levandes råd. Och att han inte hade fattat det där med måtten... Så dum han kände sig!

Och där slutar den här sagan - för den är alldeles sann och i verkligheten vet man inte riktigt hur saker slutar. Men en sak vet man - och det är att den stora skylten - den sitter kvar: KOSTYMER FÖR ALLA! VI SYR UPP EN KOSTYM - JUST FÖR DIG. För det finns många som längtar efter en ny kostym.


(Post Scriptum. Den här sagan handlar förstås inte alls om någon ny kostym. Den handlar om min jakt på ett arbete och om mitt senaste möte med min coach.)

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Poeter och glödlampor

Jag är envis och tjatig - jag vet... Men jag vill än en gång citera vår ekonomipristagare Alvin E. Roth. Framgångskonceptet lyder som följer:

Gör det du är bra på.
Och låt bli att göra det du inte är bra på.

Visst låter det oerhört enkelt? Men - riktigt så enkelt är det ju inte, fast det borde vara det.
Tänk om ingen vill ha det där som du är bra på? Tänk om det där som just du är bra på, inte ses som värdefullt? Och tänk - ve och fasa - om just det där du är bra på, också är det enda du är bra på. Du är helt enkelt inte bra på något annat. Hur blir det då?

Jag tror att många av de stora föregångsmännen/-kvinnorna varit just bra på en enda sak. Och haft den stora turen att få syssla just med den saken. Säkert hade de inte alls kommit till sin rätt i andra sammanhang. Det finns hur många exempel som helst.

Väldigt opraktisk - men en fantastisk tonsättare.

Kompositören Gustav Mahler lär ha varit fullständigt omöjligt opraktisk. Han kunde komponera, promenera, simma och skriva brev. Därutöver var han katastrof. Vart han gick välte han saker eller snubblade. Mozart var ett strålande geni som bara sprutade ut fullständigt svindlande musik - men han kunde inte räkna. Han var totalt oekonomisk. Trots att han måste ha tjänat mycket pengar på sin musik, avled han i armod, skuldsatt upp över öronen.

Slösaktig - men väldigt bra på annat.

När jag jobbade på den kungliga musikaliska akademien som redaktör, hade jag en period mitt arbetsrum bredvid akademiens kamrer. Han var f.d. kapten i flottan och en riktig stridis. Han var - förstås - en hejare på att räkna och på att sälja och köpa aktier på börsen. Men musik - det förstod han sig inte på. Ännu mindre poesi. Sånt var bara larv och kärringaktigt bjäfs, brukade han säga.

En trappa upp i akademi-huset huserade en poet och tidskriftsredaktör. Denne man var en briljant skribent och språkman - men fullständigt opraktisk. En dag kom poeten ner för trappan och knackade försiktigt på kamrerns dörr. (Eftersom jag satt i rummet bredvid och dörren mellan oss var öppen, kunde jag höra konversationen.) Poeten harklade sig och berättade att något hemskt besvärligt hade inträffat i hans arbetsrum: taklampan hade slocknat och nu var det mörkt som i en säck däruppe. Det hade varit mörkt i flera dagar - men först nu kände han att han ändå vågade sig på att störa kamrern. Kunde han, möjligen, få lite hjälp?? Kamrern skrattade hånfullt. Kan man inte skruva i glödlampa själv, kanske?!? raljerade han. Poeten svarade modstulet, att det nog inte skulle gå så bra. För det första visste han inte vad det skulle vara för sort på glödlampan, och för det andra hade han aldrig stått på en stege. Kamrern reste sig så häftigt att skrivbordsstolen föll baklänges, marscherade ut och med riktiga stöveltramp uppför trappan. Poeten smög efter.

Inte så lätt
för poeter att fixa...

Fem minuter senare kommer kamrern tillbaka, sticker in huvudet i mitt arbetsrum och morrar något om "poetjävlar". Jag minns att jag försökte säga något förmildrande om att han ju ändå var en fantastisk skribent. Kamrern fnös. Sådana idioter som inte fattar något av livets realiteter borde hålla klaffen, hålla sig undan... Helvetes klantarslen, mullrade han, reste upp stolen igen och satte sig med en duns vid sitt skrivbord. (Måste bara tillägga, att kamrern var en verklig toppenkille. Hur trevlig som helst och vi hade så roligt på kafferasterna - trots att han alldeles säkert räknade mig till "poetjävlarna" också.)

Som sagt: tänk om Mahler inte fått komponera, utan blivit anmodad att söka jobb som plåtslagare? Sådana är det ju brist på - inte på kompositörer. Och tänk om Mozart fått höra, att det där med musik, det fick han syssla med på sin fritid. Ekonomer däremot - det behövs i vårt samhälle. Vad skulle herrarna ha gjort? Och "poetjävlarna" - vad ska de göra? Kratta på kyrkogården?

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Spöken och minimello

För några år sedan visste jag allt om Bolibompa-program och julkalendrar och minimellos - men nu när flickorna blivit tonåringar, har jag tappat kollen totalt. Inte ett enda avsnitt av årets kalender har jag sett.

Två av deltagarna i årets minimello: Mia och Pia.
Låten heter BomBomBom.

Men - häromkvällen satt jag och slötittade på TV och programmet Debatt. Här diskuterades årets julkalender Mysteriet på Greveholm. En man från det kristna förlaget Gospel Media ansåg att programmet kunde vara skadligt för de små tittarna - särskilt ett avsnitt där två barn leker "anden i glaset-leken". Leken kunde leda till oanade konsekvenser, menade han, barnen kunde bli ordentligt skrämda och ta skada. Programledaren frågade, förmodligen lite på skoj, om han menade att det kanske kunde dyka upp andar - på riktigt. Mannen från Gospel Media skruvade lite på sig, och man såg tydligt att det var just exakt det han menade. Leken kunde nog kanske öppna upp för något slags kontakt med andra sidan och alltså framkalla ("livs levande") andar på riktigt.

En TV-producent som uppenbarligen stod bakom årets julkalender, svarade på kritiken. Han verkade aningen road, men ville inte vara raljerande. Istället svarade han att det är mycket i barnprogrammen som isåfall kan anses som både skadligt och farligt. Han nämnde att det kan vara skrämmande att se hur Emil låses i snickerboa av sin skrikande och ilskne far. Eller farligt att ta efter flickan som hoppar från taket med ett paraply. Man får väl anta att han avsåg Madicken. Och det som visas i de kommersiella barnkanalerna måste vara ännu skadligare att titta på - där de tecknade figurerna mosar varandra, drar ut ögonen, plattar ut varandra, pucklar på varandra, utan att någon tar den minsta skada. Vips hoppar de upp igen och är fit for fight för en ny våldsbatalj. Risken finns att de minsta tror att det går till så i verkliga livet också.

Madicken på taket. Nuförtiden skulle hon så klart
varit utrustad med hjälm och knäskydd - åtminstone.

Men visst är Madicken farlig. Hon är livsfarlig. När jag var liten hade vi en granne som hade en son. En dag när föräldrarna var på sina jobb, ville han pröva att hoppa från taket med ett paraply. Kanske att det kunde funka som en fallskärm? Han tog sin pappas största svarta paraply, klev upp på taket och hoppade rakt ut i luften och hamnade på den breda garageuppfarten framför huset. Där hittades han av sin pappa som kom först hem från sitt jobb och skulle köra in bilen. Det blev sjukhus och en vecka senare återvände grannpojken i rullstol med båda benen i gips. Det blev en lång konvalescens - många månader på kryckor. Så kan det bli när man läser Astrid Lindgren, tänkte jag och funderade på allt ännu hemskare som skulle kunna inträffa om man skulle låta sig inspireras av den andra företagsamma flickan i Astrids värld: Pippi. Tala om katastrofer...

Ingen hjälm här heller...

Men hur är det med spökena då? Är frågeställningen bara löjeväckande och ska skrattas åt? Uppriktigt sagt, vet jag inte. På något sätt är det ändå lite häftigt att en vuxen man sitter i en TV-debatt och på fullaste allvar faktiskt menar att det finns folk på "andra sidan" som kan "kliva över" om de blir "inbjudna". Vill de kliva över? Har de tråkigt? Vill de kolla hur det går för sina kvarlevande anförvanter? Längtar de tillbaka? Vill de ställa saker och ting till rätta? Och - om de nu skulle känna sig kallade av "anden-i-glaset-leken"- kan de hitta tillbaka sedan, när leken är slut? Det är så många frågor och inga svar. Men en sak är jag helt säker på: att det kan bli väldigt spännande, roliga och djupsinniga samtal hemma mellan barn och vuxna som - förhoppningsvis - tittar på julspökena tillsammans.

Spöken är bra att prata om.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner