Äldre mammor: upp till kamp!

- Vad modig du är!
Så säger sjuksköterskan när jag checkar in på sjukhuset för att föda mitt andra barn. Hon ser glad och uppmuntrande ut. Jag vet inte vad jag ska svara. Jag tänker, att föda barn - det är ju alltid tufft. Men ändå. Kommentaren är lite konstig, eftersom väl alla damer på det här stället ska göra just det. Så jag frågar:
- Hurså? Jag har väl inte så mycket att välja på i det här läget, eller...
- Ja, svarar hon, i din ålder, menar jag. Du vet ju inte hur länge du får leva och följa ditt barn, och så...

Ojsan, tänker jag. Ska jag bli arg? Men - det var ju ingen idé att argumentera, så jag bara ler tillbaka, aningen stelt.

Jag var 41 när jag födde mitt andra barn och jag var absolut inte i sämre kondition än någon av de andra mammorna. Förlossningen gick jättefint och bebisen var alldeles strålande söt och är fortfarande det. (Lillasyster, alltså. Hon med Lillasysters nattcafé och Småkrypschocken.) Men kommentarerna upphörde inte. På andra dagen kommer Den Store Barnläkaren upp på avdelningen för att inspektera de nya bebisarna. Han var/är en kortvuxen man med bistert ansiktssuttryck och kritisk blick över glasögonkanten. Han tar ett rutinerat grepp på min bebis och tittar allvarligt på henne. Hon gallskriker och blir illröd i ansiktet. Plötsligt kommer en spya farandes. Den Store Barnläkaren hinner precis ducka.

En annan skrikande bebis.

- Oj, säger jag. Hoppas att hon inte mår dåligt...
- Ni gamla mammor är alltid så sjåpiga, säger doktorn torrt. Unga mammor tar sådant här mycket naturligare.

Men då känner jag att jag börjar bli arg - riktigt arg. Så jag säger, ilsket:
- Jaha. Finns det forskning som säger det??
- Jadå, svarar han. Det gör det och den säger att den bästa åldern för att få barn är kring 25.

Nu kände jag att jag verkligen hade lust att argumentera. Handlar det inte mera om personlighet än om ålder?? Eller?! Men då har Doktorn redan tröttnat på den sjåpiga gamla mamman och hennes kräkande bebis och tågade iväg till nästa rum och nästa bebis - vars mamma var 17. Och vars pappa var 16 och på avresedagen från sjukhuset fick ett raserianfall på sin bebis för att den skrek. Jag undrar om Doktorn hade några visdomsord att dela ut till dessa unga föräldrar också.

Verkar funka fint - fast pappa har grått hår.

På BVC där man ju går för att mäta och väga och annat kul, satt det på denna tid (det är snart 13 år sedan) anslag i entrén om stödgrupper för unga föräldrar. Men stödgrupper för äldre föräldrar fanns det inte. Det borde det ha gjort. Vi behöver också stöd. Det är t.ex. en sak vi ofta saknar: stöd från mor-och farföräldrar. När man får barn sent, är den äldre generationen ofta så gammal att den inte orkar ställa upp med barnvakteri och annat. Hämta på dagis och fixa mellis och sitta barnvakt en kväll - det är inte så lätt när man är 85 och har svårt att se och gå i trappor.

Vi äldre föräldrar är bra föräldrar vi också, inte minst har vi oceaner av kunskap, tålamod och mognad. Och håller vi oss i form och motionerar klarar vi oss finemang i konkurrensen med de unga mammorna och papporna. Skulle jag kunna backa tiden till för 13 år sedan, skulle jag tveklöst startat en "Gamla mammors blogg". Och ett forskningsprojekt - bara för att knäppa Den Store Barnläkaren på hans näsa. Upp till kamp!

För att återknyta till början: lämplighet som förälder har inget med ålder att göra - det beror på personlighet och mognadsgrad förstås. Och hur länge man får leva - det står i stjärnorna.

Hur länge man får leva står i stjärnorna.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

De gamla mammorna

Jag har två riktigt goda kvinnliga kompisar - bästisar, skulle jag nog vilja säga. Båda bästisarna har sina mammor i livet. Mammorna är nu mycket gamla och mycket sköra. Och båda mammorna bor kvar i sina hem. Det är en massa praktiska problem, det vet jag. Vem ska handla? Hur ska hon orka? Varför kommer inte hemtjänsten som den lovat? Vem ska köra mormor till sommarhuset? Kommer mormor verkligen att klara trappan? Bästisarna suckar lite ibland och jag förstår att det är jobbigt. Men - så säger de, att det ändå känns så bra att de gamla mammorna fortfarande är delaktiga i det levande livet. Att de gamla mammorna får vara med - så mycket de vill och orkar. Inte mer. Och bästisarna hjälper dem, för att de älskar de gamla mammorna. Det är vackert att höra om och jag tänker, med ett litet styng i mitt hjärta, att så hade jag också velat ha det.

Sammanhang är livet.

 

Min mamma avled för tre år sedan. Hennes sista tio år blev ett helvete, med en fantastisk paradisisk paus på ett och ett halv år. När mamma var 74 år drabbades hon av en svår depression och tappade fotfästet i tillvaron. (Jag skrev om detta i mitt inlägg Jag tror på samtalets kraft.) Mamma vägrade allt. Man skulle kunna säga att hon gick in i ett slags storstrejk mot livet. Hon slutade äta, klä sig och ville inte träffa sina barnbarn. Inga dörrar ville/kunde hon öppna. Samtalsterapi - som jag ju kämpade för - fick hon inte, eftersom hon ansågs för sjuk och för gammal. Efter att ha prövat allt, tog jag det drastiska beslutet att helt sonika flytta henne till ett äldreboende som låg nästan granne med vårt radhus i Vällingby. Jag tog henne direkt från en sluten sjukhusavdelning till det nya hemmet, en tvårummare som jag inrett med hennes egna möbler. En desperat handling kan det tyckas, men det fungerade.

Söder Mälarstrand i maj.

Mamma fick komma ut i solen för första gången på sex långa år, när vi väntade på bårtaxin utanför sjukhusentrén. Hon låg på båren när solstrålarna träffade hennes ansikte. Hon log och sa "Vad skönt!" Sedan körde bilen genom ett ljusgrönt Stockholm i maj. Mamma låg på båren och tittade stint i taket, men plötsligt, på Söder Mälarstrand, fick hon syn på tunnelbanan som kom körande över bron. Hon reste sig upp lite på båren och tittade förvånat. "Ser tunnelbanan ut så nu? Jag trodde de var gröna!" Sedan var mamma full av intresse. De ljusgröna pilarna utmed kajerna, solglittret i vattnet, bilarna, Västerbron. Allt var som nytt. Så kom vi fram och mamma rullades upp i lägenheten, fortfarande på båren. Jag var dödligt rädd. Hon som de senaste åren underkänt allt, precis allt. Jag väntade på repliken: "Nej - här vill jag inte vara!" Men den kom inte. Istället spred sig ett leende i hennes tärda ansikte. Hon reste sig från båren och gick ut på balkongen där syrenerna blommade utanför. Hon stod därute en ganska långa stund. Så vände hon och kom in och sa: "Här vill jag vara!"

Blommande syrener.

Så fick mamma en ny antidepressiv medicin som hjälpte. Hon vaknade till liv, återknöt kontakten med sina båda barnbarn (mina flickor), sina gamla vänner. Hon skaffade till och med nya vänner. Hon blev just en sådan där drömmormor flickorna längtat så efter. Härliga middagar, bakning, sagor, utflykter, och all hennes flödande fantasi. Det var nästan som i en dröm och jag var rädd att vakna.

Efter ett och ett halvt år, bestämde sig mamma - alldeles på eget bevåg, utan att informera en enda människa - för att sluta ta sin medicin. Hon hade alltid varit skeptisk till mediciner och nu tyckte hon att hon mådde så bra, att det inte skulle ätas mera piller. Sedan gick det fort, väldigt fort. Vi var på en restaurang för att fira att jag tagit min nya examen - då såg jag plötsligt hur ångesten strålade ur hennes ögon, som svarta pilar. Inom lite mer än ett år var hon död. Så misskött och missförstådd som bara den kan bli som är både gammal, sjuk i kroppen och sjuk i själen - fast inte dement. För då "ramlar man mellan stolarna", som det så vackert heter. Den sista kampen blev mycket svår för alla inblandade.

Jag ville inte att det skulle sluta så. Men det gjorde det. Och jag önskar verkligen att mina flickor fått ha sin fina mormor kvar - åtminstone ett litet tag till. Storasyster brukar ofta säga, att hon längtar efter mormor så väldigt mycket och jag ser att hon verkligen menar det.



Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Tala är guld

I början av min bloggar-karriär skev jag ett inlägg med rubriken Livet i landet Lagom. Det handlade om att jag tycker illa om gamla ordspråk. Så här skrev jag: "Jag gillar inte ordstäv och så kallade 'klokord'. Allra sämst tycker jag om dem som är broderade och inte går att sudda ut. Sådana visdomsord i koncentrat begränsar tanken och hindrar oss från att reflektera fritt. I vårt land finns massor av ordstäv - jag undrar om detta kan ha bidragit till vår nästan absurda 'lagom-fixering'?"

Ett mångtydigt konstaterande.

När jag skrev den texten hade jag en stark känsla av att ha glömt något viktigt. Jag tog flera exempel på hemska klokord: Man ska inte gå över ån efter vatten, Bättre en fågel i handen än tio i skogen, Hälsan tiger still. Men - jag kände att jag missat det allra värsta. Jag kunde bara inte komma på vilket det var. Jag grunnade och grunnade, men förgäves. Men idag kom jag på det, och det ordstävet är verkligen det allra värsta. Det lyder så här: Tala är silver - men tiga är guld. Kan någon människa förstå, hur detta ordstäv fått leva vidare och pina människor ända in i vår moderna tid? Tigandet - "guldet" - som förstör och förgiftar äktenskap, föräldraskap, barndom, kärlek, samliv, vänskap, arbetsliv. Som skapar ångest och skuld. "Varför sa jag inte att...??" "Varför berättade jag inte att ...??" Tigandet som skapar distans. Som skapar missförstånd. Som får sorgen att växa, som ger hemligheterna ett evigt liv och som får frågetecknen att bli ännu krokigare. Som får avunden att bli allt giftigare och ensamheten att bli allt plågsammare. Som gör att människor lever sida vid sida som främlingar, utan att egentligen känna varandra.

Nu menar jag ju inte att pratandet i sig alltid är guld. Alls inte. Ytligt blaj om väder och vind - som aldrig utvecklas till något mer - är ju ingen ädelmetall. Och jag menar heller inte att man alltid måste prata djupsinnigheter. Ibland räcker det fint med att bara "snacka lite skit" - det skapar kontakt det också.

En kär gammal favvis: Arne Anka.
Jag tror att många är rädda för att "säga för mycket",
säkrast då att vara tyst. Jante-ideologin igen...
 

Nej - så här menar jag. Jag hade en gång en lärare i gruppsykoterapi. Han brukade alltid prata om "torget" och "rummet" i sina föreläsningar. Torget var där gruppen rörde sig när man pratade om allmänna saker - väder, aktuella händelser, mat, kläder, praktiska saker. Rummet - det var där gruppen förhoppningsvis hamnade när man kommit lite längre i sin process och börjat samtala om mera laddade saker - rädslor, tankar, funderingar, känslor, glädjeämnen och sorger. Min lärare menade att en grupp som inte lämnar torget, den blir ingen bra grupp - den utvecklas inte och därmed heller inte dess medlemmar - det terapeutiska samtalet blir meningslöst. Det bästa menade han, är förstås om gruppen rör sig fritt mellan torg och rum i en ständig, dynamisk process. Samma sak gäller allt umgänge, tror jag. Att aldrig lämna torget och komma in i rummet skapar frustration och främlingsskap. Och att tillsammans med andra fritt röra sig mellan torg och rum i ett ständigt flöde - vilken glädje och lycka det är! Då är människolivet som allra bäst. Men tigandet håller oss kvar på torget. Alls inte guld värt!

Musikern Sting fick en gång i en intervju frågan hur han lyckats hålla liv i sitt äktenskap så länge. Han svarade: "För att jag släpper in min fru in i mitt känsloliv. Hela vägen in. All the way in."

Här kommer han - all the way in. Shape of my Heart.

 

 

 

 

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner 

Musik och dammsugning

Jag antar att alla vid det här laget har förstått att jag - trots att jag mest av allt gillar klassisk musik - är en riktig Eurovisionsschlager-nörd. Storasyster, Lillasyster och jag brukar titta på alla kvalomgångar med papper och penna i högsta hugg. Maken har jag också dragit med i galenskapen.

(I övrigt hatar jag verkligen alla tävlingsprogram i TV. Varför i glödheta gehenna ska man tävla i allt? Det skapar bara prestationsångest. Jag minns ett TV-program för barn som hette WildKids. Annars brukar ju alla proffstyckare skrika när något är olämpligt för de små - men här var det rätt tyst. Trots att detta egentligen var en miniversion av lika hemska Robinson. Jag förmodar att TV-producenterna missat den berömda boken Flugornas herre. Hade de läst den hade nog inte WildKids funnits.)

En skrämmande läsning - men nödvändig.

Åter till schlagern. Det finns ett TV-program där en grupp kändisar sitter i en panel och betygsätter alla länders bidrag inför den stora internationella finalen. Panelen leds av schlagergeneralen himself Christer Björkman. Det är både kul och spännande och stundom oerhört irriterande hur paneldeltagarna resonerar. De är ganska dömande och kan hånskratta åt någon som inte ser lika trendigt perfekt ut som de själva. Och komplicerade låtar - det tycker man oftast inte om. Det ska vara "catchy" minsann. Så brukar man berömma Finland också - eftersom en av paneldeltagarna kommer därifrån. De kan sätta 1 till 5 poäng. Sverige brukar alltid få en femma... Fast i år var det helt rätt: Loreen var verkligen en femma. Men - en gång satte Lena Ph en nolla. På en helt fantastisk låt. (Ni ska strax få höra den.) Jag flög upp ur soffan. En nolla!!? Vad fan tänker människan på? Låten var så superbra, effektiv, vacker och genommusikalisk att den borde tagit hem hela klabbet - men, såvitt jag minns, kom den aldrig vidare till final ens.

Plastic - fantastic.

I veckan berättade TV-nyheterna att det ska öppnas ett ABBA-museum på Djurgården. Det ska kosta 300 kronor att få komma in och kolla på kläder, sjunga med i ABBA-låtar och tillbedja de fyra supersvenskarna. Om det skulle skapas en lista på vilka svenskar som skulle kanoniseras (= bli helgonförklarade) skulle Agneta, Annifrid, Björn och Benny säkert vara med på den listan - i sällskap av Astrid Lindgren, Lasse Berghagen och kronprinsessan Victoria - kanske Lill-Babs också. Per Gessle skulle väl också få vara med på ett hörn... Jag vet att det är inopportunt att inte gilla ABBA, men jag har faktiskt aldrig gillat dem - inte ens på sjuttiotalet. Jag tycker att deras musik är mekanisk och plastig och väldigt osensuell. Det går fint att dammsuga till ABBA - det säger ju en del.

Den här låten däremot är svår att dammsuga till. Lena Ph skulle säkert göra det - eftersom hon tyckte att den var en nolla. Men jag stänger genast av min Miele och lyssnar: Belgiens bidrag till Eurovision 2011: With Love Baby. Allt är bara röster. Lyssna särskilt på killen med hårtofsen! En klockren femma!

© Åsa Adolfsson Wallner

Som en sång för döva öron

Som jag ju tidigare skrivit, söker jag jobb. Varje dag. Med ljus och lykta. Det tar många timmar i anspråk; läsa igenom alla listor över lediga jobb, formulera CV och personliga brev - formklippta efter det jobb man söker. Eller så skriver man s.k. intresseanmälningar till arbetsplatser man skulle vilja jobba på. Ibland ringer man också - men det är inte så ofta någon svarar i andra ändan, för oftast är det inte den aktuella arbetsplatsen man kommer till då, utan till ett rekryteringsföretag. När man sedan får veta två saker (som jag skrev om i de tidigare blogginläggen Stängda dörrar del I och Stängda dörrar del II) - nämligen att arbetsgivarna/rekryterarna tydligen inte alltid läser ansökningarna samt att intresseanmälningarna oftast hamnar i "runda arkivet" - då känns detta sökande plötsligt blytungt och hopplöst. Tala om att kråma sig i onödan. Som en skådespelare som ger sitt allt på en tom teater, som en sångare som sjunger för döva öron.

Upp på scenen och ge järnet. Men var är publiken?

Det är verkligen arbetsgivarnas marknad - massor av sökande på varje tjänst. Det är som i den darwinistiska vildmarken - the survival of the fittest - där bara de mest högröstade, starkaste och vackraste får äta sig mätta och para sig. Men hur kan arbetsgivarna veta att den de får verkligen är den som är "the fittest", om de inte läser alla ansökningarna? Jag tror tyvärr att all den här cirkusen kan formuleras i tre ord: tur, slump och kontakter. Svårare än så är det inte. Lika lätt och lika ofattbart som den Nåd som de kristna talar om. Amazing Grace alltså. Den som kan drabba vem som helst, när som helst - ibland helt oförtjänt.

Också ett vägmärke.

Vi hade en granne i radhuslängan - nu har familjen flyttat till ett fristående hus inte så långt härifrån. Deras äldsta dotter och min äldsta dotter har varit bästisar sedan de var tre år gamla. Det är hon som brukar kallas Bästisen i mina bloggtexter. Bästisens pappa är pastor i en liten frikyrka och mycket brinnande i sin tro. Han går ofta ner i sitt arbetsrum i källaren och talar med Gud - eller Far, som han säger. Pastorn jobbar natt på sjukhus för att kunna ägna dagarna åt sin lilla kyrka och åt väckelsen som han hoppas snart ska svepa som en stormvind över landet. När jag träffade honom häromdagen, frågade han hur det gick med jobbsökeriet. "Jag jobbar på", svarade jag, "men än så länge har det inte blivit något. Tyvärr..."  "Har du pratat med Far då?" frågade pastorn. "Jodå", sa jag, "det har jag. Men han har visst blivit lite döv på ena örat". Pastorn tyckte inte att jag var rolig alls, det såg jag. Men - skämt åsido - skaffa dig en hörapparat Gud!

Här skulle jag förstås spelat Amazing Grace - men jag gillar faktiskt inte den. Och eftersom Gud ändå verkar höra lite illa, kan jag lika gärna spela något helt annat: temamusiken ur filmen Taxi driver. Kompositören heter Bernard Hermann. Lyssna på altsaxen - det är väl en bön, om något.

 

 

 

 

© Åsa Adolfsson Wallner

Muskelknuttar och andra broilers

På mitt gym har de radion på. Den står i ett hörn på en hylla. Ibland P1, ibland MixMegapol, ibland någon annan kommerskanal. Ofta sprakar det i den så att man inte hör vad det är för kanal alls. Ibland kan det vara kul, om det är lite fartig musik - men oftast är det segt och tråkigt och en massa prat. Själv lyssnar jag aldrig på radio. Jag har förstått att jag missar massor av information och kunskap. Men jag orkar bara inte - huvudet är ändå fullt av tankar som jag vill tänka färdigt i lugn och ro. (Däremot är jag helt beroende av morgontidning - skulle bli galen utan DN. Ibland ligger den inte i brevlådan när jag går ut för att hämta - och då känns det som att världen plötsligt blir lite gråare på direkten.)

Alla mår bra av träning och situps - isbjörnar också.

Idag på gymmet var det någon kommersiell kanal på gång med urtrist musik och ständiga reklamavbrott. Programprataren verkade gilla gitarrplonkande sångare som sjunger massor av text till monotont ackordspel. Varför inte ge ut en diktsamling istället? När man nu ändå har så mycket att säga, menar jag: hjärta - smärta, glöd - bröd - stöd och död, naken - vaken och hallen - skallen - ballen?? Men, väluppfostrad som jag är, vågar jag inte kliva av crosstrainern och byta kanal - trots att jag ju är "smaktalibanen". Jag gjorde det en gång, på ett annat gym och då höll det på att bli råkurr. Jag hade tröttnat på att Radio NRJ körde samma tråkiga skrikpop på högsta volym hela tiden, så jag dristade mig till att dra ner volymen något. Men, då kom en jättebiff emot mig, högröd i ansiktet med svetten sprutande ur öronen - antagligen fullpumpad med anabola - eftersom han hade gigantiska muskler. "Du ska faan inte bestämma här inne!!" röt han. Jag drog mig genast tillbaka. Mucka gräl med en anabolstinn muskelbjässe skulle säkerligen ha förstört alla eventuella träningsresultat.

Inger respekt.

Men - idag var det ett reklaminslag jag råkade höra, som satte igång mina tankar. En hetsig mansröst gör reklam för något slags snabbkurs som arbetssökande ska gå. Man ska "boosta upp sin profil", göra sig tydlig, slagkraftig och bli en segrare. Mansrösten säger, att man ska bli som en elitidrottsman - vara målfokuserad, se framåt - inte bakåt. Vinna, vinna, vinna!!

En stilla undring: vad är det för människor som ska befolka vår arbetsmarknad till slut? Tävlingsinriktade supermänniskor som rusar framåt, blinda för periferin? Som är så formklippta och övertränade att de inte längre kan se med tålamod, tolerans och kärlek på sina medmänniskor? De som redan har arbeten - hur ska de kunna mäta sig med dessa broilers? Vågar de överhuvudtaget överväga möjligheten att byta spår, kanske göra något nytt under sitt långa arbetsliv? Och de som inte förmår leva upp till idealen, inte orkar träna sig till elitnivå, inte klarar av att "boosta sig" - vad händer med dem? Detta "effektivitets-elitistiska" språkbruk har redan smittat av sig i jobbannonserna. "Du skall vara ung, hungrig, erfaren, effektiv, stresstålig, social, flexibel, välutbildad och helst under 35 för att passa i arbetsgruppen." Så står det. Hur blir det att leva i ett samhälle som styrs av bara vinnare? Jag blir rädd. Faktiskt riktigt rädd.



© Åsa Adolfsson Wallner

Måste gammal vara ful?

I en tidigare bloggtext Äldre kärlek är vacker, ställde jag en fråga. Den löd ungefär så här: Är det en rent estetisk motvilja mot rynkor och slapp hud som skapar den här skepsisen mot att äldre människor skulle ha ett sex- och kärleksliv? På något sätt verkar det vara så. Att åldras anses som ett misslyckande, trots att det kommer att drabba samtliga av oss - om vi inte har otur och dör unga, förstås. Ungdomen går över väldigt fort, fast det märker man inte förrän efteråt.

Jag pratade alldeles nyss med Storasysters bästis som är hos oss och hälsar på ikväll. Flickorna sitter i soffan och pratar och äter popcorn. Bästisen säger att hon inte vill åldras efter 25. Hon vill stoppa tiden då. Hon säger att hon är rädd för att bli "gammal och ful". Jag upplyste henne om alternativet - och det gjorde henne inte mindre bekymrad. En kvinna i medelåldern flimrar förbi på TV-skärmen. Flickorna suckar och konstaterar att om de såg så där hemsk och gammal ut, skulle de inte låta sig filmas. Jag säger ingenting, utan tiger still. Man måste ju vara en god förebild. Men jag tänker: Usch - vad gammal hon ser ut! Jag ser mycket yngre ut - fast jag minsann är äldre än hon. Ha!! Eller... ser jag kanske inte yngre ut?? Jag kanske bara inbillar mig?? Tänk om jag också ser så där gammal ut... Måste nog köra hårt på gymmet imorgon också!

Julia Caesar - tantprototypen.

Nu när jag sitter framför datorn och skriver, vet jag ju att åldrandet är en naturlig process som inte går att stoppa. Allt som lever måste åldras. Det är inte vårt eget fel att vi blir gamla. Det är inget misslyckande att bli äldre. Snarare tvärtom, för det visar väl att man klarat av levandet med livet i behåll, så att säga. Man borde vara stolt istället för att skämmas. Ändå skäms man. Självklart ska man träna och leva så sunt man kan, men att bli förkrossad över att man inte ser ut som en evig ungdom, är bara destruktivt. Tänk, om vår egen drottning kunde föregå med gott exempel. Tänk om hon kunde låta sitt ansikte få åldras ikapp med resten av kroppen. Istället väljer hon att korrigera och operera. Istället för att bli en söt liten tant, väljer hon att se ut som en stel och konstgjord mask.

Drottning Silvia.

Jag tror att felet i vår utseendefixerade kultur är att vi inte har några förebilder för hur ett vackert åldrande kan se ut. Det är väldigt sällan man ser gamla människor i media annat än i rollen av offer eller vård-/omsorgskonsument. Var är de vackra gamlingarna? De som utan tvekan kan ge fotomodeller och mannekänger en match i skönhet. Självklart finns de - i mängder.

Återkommer i frågan.

Lill Lindfors - en vacker äldre kvinna.