Ytans diktatur

Mina döttrar "kollar TV" - mycket. Jag tror att det är deras sätt att koppla av. De parkerar sig i soffan och så stirrar de - och zappar. How I met your Mother, Two and a Half Men, Simpsons och Family Guy och annat med grym urban humor och blixtsnabba one-liners. Men de tittar på ett annat program också - Top Model. Här tävlar ett antal tjejer om titeln som den vackraste blivande fotomodellen. Det är långa, magra tjejer med glåmiga ansikten och alldeles för mycket smink. Några av dem ser riktigt konstiga ut - numera ska modeller ha "personality". Och med det menas inte visdom eller snällhet, utan det som kallas "attityd".

Attityd.

Tävlingen är tuff och absolut inget för sköra psyken med vacklande självkänsla. De blivande modellerna ska tåla mycket och vara extremt flexibla. De ska kunna posera i alla möjliga och omöjliga situationer: i öknen med en en skorpion krypande över den spetsprydda axeln, under vatten i sjöjungfrukostym, utklädda till vampyrer eller perversa sjuksköterskor i kortkort med blod på kragen. Allt filmas och fotograferas och visas sedan för juryn som ska bedöma prestationerna. Juryn består av tre eller fyra personer med inflytande i modevärlden, ofta herrar i övre medelådern med en mycket tvetydig utstrålning. Ju yngre och magrare flicka, desto bättre. Ju blekare och mera hålögd, desto bättre. Mopsa emot när juryn uttalat sig, passar inte - då blir det respass direkt. Flickorna blir utslagna en efter en, efter summariska och många gånger orättvisa "rättegångar". En felaktig benställning eller en hårlock på sned är tillräckligt för att få åka hem. Till sist är det bara två flickor kvar. Tävlingen har då hållit på i ett par månader. Finalisterna är vid det här laget utmärglade vrak, som har pressats till sitt allra yttersta. Och till att slipa på sin "personality" och bli en kameleontisk robot. Nu är hon redo för att kliva in i stjärnhimlen, Empyréen. Det var där antikens gudar bodde.

Personality?

Nu är jag absolut inte någon som tänker skriva att det är fel att vara smal, att det är fult med alla pinnsmala modeller, att det är fel att vara fåfäng. Jag tänker heller inte skriva att det är mycket vackrare och naturligare med mulliga kvinnor med svällande former och stora rumpor. För det tycker jag inte, även om det vore mera politiskt korrekt att skriva det. Själv är jag mycket smal och tränar hårt - och det är inte bara för att må bra. Det är av ren och skär fåfänga. Lika bra att erkänna... Så jag har också blivit påverkad av utseendefixeringen, inte tu tal om saken. Nej, det är inte alls det smala idealet jag vänder mig emot - det är jakten på perfektion och fixeringen vid det yttre. Och i förlängningen rädslan för åldrandet. Skönheten upphör ju vid 25. Eller? Vad återstår sedan? Och som om det inre inte räknades... Som om inte den inre skönheten lyser igenom? Som om allt som betydde något var skalet? 

Ett exempel:

Min äldsta dotter vågar inte gå ut om hon inte sminkat sig i 45 minuter, minst.

Jag: Är du inte klar snart? Vi måste åka nu!

Storasyster: Jag kan väl för faan inte gå ut så här!!??

Jag: Kan du väl!

Storasyster: Men det fattaru väl att jag inte kan!

Jag: Men...!

Storasyster: Jag kan väl inte gå ut och se ut som ett jävla monster heller!!!

Jag: ???

Storasyster: Man kan inte gå ut och se ut som en luffarkärring!!

Vi skulle plantera blommor på mormor och morfars grav. Inte gå på party.

Ytterligare ett exempel:

Jag och döttrarna sitter på ett café i Vällingby centrum.

Lillasyster (hon som är rädd för småkryp): Kolla där! Vilken ful!

Storasyster: Herre... Vad hemskt!

Lillasyster: Och där då... Kolla vilka brallor! Vad himla trashy!

Storasyster: Ser man ut så där, ska man hålla sig inne.

Lillasyster: Absolut!

Jag: !!??
...

Peter Griffin - döttrarnas favorit. Allt annat än perfekt.

En lovsång till svartsynen

Idag kände jag mig lite trött på Strindberg och de tunga grabbarna, så jag köpte Hänt Extra i mataffären. Inte så nyttigt kanske, men kul... Alla kändisar som äter gratismat och poserar framför kameran med konstiga benställningar och kraftigt upphissade ögonbryn. Det gäller att se glad och positiv ut. Smile för höga helvete! Ett positivt sinnelag förlänger livet, påstår en äldre skådespelare och mingelkändis i en intervju i tidningen. Säkert är det alldeles riktigt. Men - hur ska det gå för oss andra då - som inte är så positiva? Kommer vi att dö unga av olika psykosomatiska åkommor? Det fanns en läkare som för trettio år sedan på fullt allvar menade att cancer berodde på negativa tankar. Han reste runt i vårt land och predikade det hälsosamma tänkandets evangelium. Själv blev han faktiskt inte särskilt gammal - undrar om en och annan tanke av mörkare kulör råkade dyka upp i medvetandet då och då, trots allt?

Ett riktigt allvarligt vägmärke.

"Ta med dig ett gott humör" kan det ibland stå på inbjudningar till fest. Då blir jag genast lite misstänksam. Är de rädda att gästerna ska ha dåligt ölsinne? Eller brukar deras vänner vara sura och arga och på dåligt humör - när de inte är på fest? "Tänk positivt" kan det också heta. Varför det? "Tänk" räcker väl!? Tänkandet är en kreativ process, oavsett om den går i moll eller i dur. Det finns en österrikisk författare, som jag tyvärr inte läst något av, som anses vara 100% negativ. Han hette Thomas Bernhard och lär i hela sitt liv envist hävdat sin rätt till att vara arg, kritisk och negativ. Hans texter sägs vara kolsvarta. Så här såg han ut:

En negativists leende. Svartsyn kan vara en stor källa till humor.
Thomas Bernhard (1931-89).

Jag är säker på att den mannen hade humor - det ser man på hans underfundiga leende. Svartsyn är en djup källa till humor. Humorn i relief mot hot och rädsla och ensamhet och litenhet och utanförskap. Tänk på alla dessa verkligt stora humorister: Chaplin, Buster Keaton, Woody Allen, Lenny Bruce, Jonas Gardell. Vad är de om inte djupt svartsynta? Och just därför så djupt roliga!

Buster Keaton - never a smile on his face.

Jag älskar vägmärken

I givakt utmed vägen, i ur och skur.

Idag har jag haft datorhaveri - hela dagen. Och eftersom jag lider av apparatskräck (se mitt tidigare blogginlägg Teknik och terapi) så har det varit en svår dag. Till slut fick jag hjälp, så nu sitter jag framför datorn för att skriva dagens blogginlägg. Jag hade stora skrivarplaner, eftersom det just idag är ett år sedan jag fick mitt körkort, men nu när datorn äntligen funkar igen, är det nästan för sent att börja skriva... Fick körkortet är förresten helt fel ord. Det lilla plastkortet var verkligen ingen gåva från Transportstyrelsen. Det kostade blod, svett, tårar och väldigt mycket pengar. Och frustration och ilska och maktlöshetskänsla och uppgivenhet och... Men ändå: varje gång jag ser det hårda, blanka lilla kortet i min plånbok, blir jag så glad. Känner jag mig ledsen eller nedstämd - då tar jag fram det och tittar på det. Och det hjälper! Lyckan sprider sig i kroppen och jag känner att jag ler.

Detta varningsmärke finns inte med i Transportstyrelsens vägmärkesguide.

Problemet när jag skulle köra upp, var att väntetiderna på uppkörningstider var så långa, att teoriprovet upphörde att gälla. Tre gånger fick jag göra om det, trots att jag skrev godkänt samtliga gånger. Men: nu är jag expert på vägmärken iallafall. Jag älskar vägmärken. De har en inneboende skönhet i all sin komiska övertydlighet, där de står i glänsande färgglad givakt utmed vägarna i ur och skur, natt som dag, sommar som vinter. Särskilt i kvällningen strålar de så vackert. När det var som värst med alla teoriprov och uppkörningar hade jag funderingar på att skapa egna vägmärken - i ren desperation. Runda rödgula förbudsmärken mot att spela dålig musik i hemmet eller mot dålig mat. Trekantiga varningsmärken mot spindlar i tvättstugan. Och fina runda påbudsmärken om att det är tillåtet att gå på toa eller spela piano eller ta en fika. Ett runt blå-vitt märke med en kaffekopp på.

Finns inte heller med i vägmärkesguiden.

Ett tydligt budskap - vackert presenterat.

Skyltgrisen ser ut att smyga fram.
Har den problem med klövarna?

Strange fruit

Jag går ut i radhusträdgården för att skaka en duk. När jag tittar upp ser jag långa jeansben och skjortor som hänger i lövverket i grannens stora äppelträd. Det ser konstigt och makabert ut - det ser faktiskt ut som om det hänger människor där. Kanske har grannens torktumlare gått sönder, eller så har de ingen torkställning?

Tvätten i grannens äppelträd.
(De gav sin tillåtelse till fotografering och publicering på bloggen.)

Synen får mig att minnas en av min barndoms stora musikupplevelser. Jag fick en LP-skiva i present av min pappas komponist-kompis Sven-Erik Bäck och jag var väl tolv år ungefär. På omslaget var en mörk kvinna med glänsande ögon och en blomma i håret. Hennes läppar var mörka och sammetsaktiga. Hon såg farligt frånvarande ut på något sätt.

Lady Day med magnolia i håret.

Jag la skivan på skivspelaren och började lyssna. Rösten jag hörde var liksom fjärran ifrån kommande, nasal och så bräddfull av återhållen smärta att det nästan gjorde ont att lyssna. En sådan röst hade jag aldrig hört förut och jag blev som förhäxad. Hon kallades för Lady Day - men hennes röst lät som natten. Så för mig blev hon Lady Night. En av sångerna på skivan hette Strange Fruit. Här lät Lady Day allra mest som mörkaste natten, en sådan där mardrömsnatt som man vaknar genomsvettig ifrån. Jag kunde bara urskilja fragment av texten - "Blood on the leaves, blood at the root". Vad Strange Fruit egentligen handlade om, förstod jag inte. Men långt senare har jag förstått vad de konstiga frukterna som hänger och dinglar i poppelträden är för något: det är de döda kropparna av Sydstaternas svarta slavar som avrättats och hängts upp för att skrämma till lydnad och underkastelse.

Southern trees bear a strange fruit,
Blood on the leaves and blood at the root,
Black bodies swinging in the southern breeze,
Strange fruit hanging from the poplar trees.

Lillasysters nattkafé

Igår körde jag upp till Stockholm från Öland i min underbara röda Mercedes B-klass. Tid för tankar, tid för samtal. I framsätet bredvid mig sitter min yngsta dotter (hon som är så rädd för småkryp). Hon pratar på, full av idéer och planer - för resten av sommaren och för resten av livet. Vi lyssnar på Eurovisionlåtar och sjunger med så gott vi kan. Lillasyster associerar till texterna. Italiens låt från 2011 - en jazzinfluerad sång, härligt instrumenterad med en sordinerad trumpet som skildrar just det sången handlar om, den där hisnande känslan av förälskelse som är både lycka och skräck: "Madness of Love". Lillasyster trycker på repeteraknappen om och om igen.

"Jag tror att jag ska öppna ett litet nattkafé", säger hon. Små bord på trottoaren, augustimånen lyser på asfalten som är varm efter den heta sensommardagen. Kaffet doftar. Lillasyster tänker, ser jag. Hon ler förnöjt. "Det ska vara många olika slags kaffesorter: caffelatte, cappuchino, espresso, macchiato, frappé, islatte..." säger hon drömmande när hon tittar ut genom bilfönstret.

Lillasysters favoritbild: Vincent van Goghs nattliga café.
Het, stjärnklar augustinatt i Paris. Här serverades säkert inte bara kaffe,
utan också den gröna drycken som lär ha varit så farlig - absint.

Jag tänker också. På den där fantastiska saken som kallas fantasi. Hur bilder byggs upp inne i huvudet och ger upphov till långa, vindlande kedjor av känslor och tankar. Och så tänker jag på låtarna i Eurovision - vad handlar de egentligen om? Jo, de handlar om de stora känslorna - de där man upplever när livet är på sin spets, balanserar längst ute på den vassa eggen. När man tvivlar på att den man älskar, älskar tillbaka - lika mycket. När sorgen är så mäktig att den nästan blir en katedral av mörker. När lyckan bara bubblar i hjärtat och man knappt kan vara stilla av pur glädje. Just när man upplever den där storheten, tror jag att man är sig själv. I ett tidigare blogginlägg "Ingen människa är tråkig", skrev jag att varje människa är en saga, en myt - lika betydelsefull som de antika gudarnas. Vi människor som bor i Landet Lagom längtar efter den stora känslostormen - ingen lagom, ljummen vind, utan full orkan. Tänker jag när jag trycker på gaspedalen och kör om ännu en lastbil med släp.

Madness of Love med Raphael Gualazzi - Italiens bidrag till Eurovision Song Contest 2011. Tyvärr kom låten inte vidare till finalen. Missa inte hur den sordinerade trumpeten liksom förstärker känslokraften i sången.

Mannen som hade två kön

När jag gick min psykoterapiutbildning, jobbade jag som volontär i en kyrka i Stockholm. Jag skulle vara ett slags värdinna för kaféverksamheten. Det var ett roligt jobb. Jag bryggde kaffe, bredde smörgåsar och dukade och så fick jag förmånen att möta många olika slags människor. Klockan tio på onsdagarna troppade de in i samlingsrummet - fikasugna och lite blyga och avvaktande. En man som inte kunnat komma över sin sorg över sin döda hustru, men som älskade gamla böcker. Jag minns att jag tog med mig en riktig gammal godbit: Viktor Rydbergs Singoalla med illustrationer av Carl Larsson.

Viktor Rydbergs Singoalla och hennes riddare Erland Månesköld.
Illustration av Carl Larsson.

Över den alltid lika vemodige mannens ansikte spred sig ett lycksaligt leende när han bläddrade bland de underbart vackert komponerade sidorna i jugendstil. Så var det en blek och tyst kvinna som satt som en mus i ett hörn. Tills vi började prata om moderna svenska diktare. Då vaknade hon. Och nästa gång vi hade kafé ville hon läsa högt en dikt av Erik Lindegren. Vilken höjdare! Hennes tunna röst fick orden att vibrera i det sensommarheta samlingsrummet och man kunde höra att hon verkligen förstod det hon läste - på djupet. Och så fick jag möta Orlando - mannen som bytt kön två gånger. Först till kvinna och sedan tillbaka till man. Orlando brukade dyka upp i en röd sammetskostym och det vitblonda håret lockade sig över spetskragen. Han gav ett lite ironiskt intryck och jag märkte att han gärna ville chockera med tvetydiga kommentarer. Samtidigt kunde han vara lyssnande, varmt inkännande och omtänksam. Det var inte svårt att se att han upplevt mycket svårt i sitt liv, så svårt att det ibland inte riktigt gick att härbärgera. Just under denna period sattes det upp en teaterpjäs om hans liv - Ångrarna. Som kyrkans kafévärdinna blev jag inbjuden att se pjäsen på Stadsteatern. På första bänk satt Orlando själv. När ridån gick ner applåderade publiken entusiastiskt. Så plötsligt reser sig Orlando och kliver fram. Publiken reser sig och applåderna dånar och vill liksom aldrig sluta. Orlando vänder sig mot publiken och ler. Och jag kan se glädjen i hans ögon. Den ljuvliga känslan av revansch.

Ångraren - dramats huvudperson i verkligheten

Det hade börjat på sextiotalet när homosexualitet var kriminellt. Orlando, som då hette något annat, hade kommit till huvudstaden från landsorten och i smyg levt ut sin sexualitet, men drabbats hårt - både av andra män och av poliser. Så läste han i en tidning om en man i Danmark som blivit kvinna - och då kunnat älska män utan att bli fördömd. Orlando fick kontakt med en läkare, blev opererad och började leva som kvinna. Han var till och med gift i många år. Men - livet som kvinna var inte som han tänkt sig. Maken ville ha barn och det gick ju inte. I vredesmod misshandlade han sin fru svårt. Kvinnolivet hade blivit ett fängelse och Orlando bestämde sig för att operera sig igen - tillbaka till man. Numera tror jag att han lever som man. Men med en unik kunskap: han vet verkligen - inifrån - vad det vill säga att vara båda könen. Två helt skilda liv - i ett och samma.

Nu tänker jag så här: vem ser dessa hjältemodiga människor, som kämpat så hårt? Vem lyssnar till dem och för vidare just deras unika erfarenheter? När de blir gamla - finns det någon värdig plats i vårt samhälle för dem? De passar ju inte riktigt in i schablonen "omsorgstagare" eller "brukare".

Plats för hjältar - en riktig fest.

Strindberg badar eller Vad är det för fel med att vara fåfäng?

En av de allra vackraste målningar jag vet:
August Strindbergs Underlandet.

August Strindberg var inte bara en stor och förbluffande modern författare och konstnär - han var fåfäng också. Han lär ha velat se ut som ett lejon och därför var han extra mån om att håret skulle se stort och imponerande ut. Men han tyckte mycket om att bada och simma också - och då kan det ju hända saker med håret. Olof Lagercrantz beskriver i sin underbara Strindbergsbiografi en situation där Strindberg och en finsk poet och god vän beger sig till stranden för att bada. Till vännens förfäran rusar August ut på bryggan och hoppar i med huvudet före och när han kommer upp igen, är lejon-looken borta. Det annars så fluffiga håret ligger slickat utmed huvudet som nu framstår i sin litenhet. Den finske vännen blir både chockerad och irriterad över vad han ser: "En gammal kärring! Huvudet hade förlorat halva massan och lejonmanen klibbade tätt vid hjässan." Det var kanske inte så konstigt att Strindberg var noga med håret.

Var noggrann med sin frisyr - lejonmanen på plats.

När jag var ung och kategorisk tyckte jag att det fanns ett motsatsförhållande mellan att vara intellektuell och att vara mån om sitt utseende. Man kunde inte vara både kulturknutte och fåfäng. Att putsa på sin yta var inte förenligt med inre djup, skarpsinne och seriöst menad kreativitet, resonerade jag. Av det skälet klädde jag mig mycket spartanskt - mest i svart. Nu på äldre dagar har jag blivit lite mindre kategorisk. Jag har insett att man visst kan vara både intellektuell och samtidigt vårda sitt yttre. Men jag tror faktiskt att den här asketiska synen på det yttre ändå lever kvar i vissa kulturkretsar fortfarande - en utseendemedveten person kan inte samtidigt vara en sann konstnär. Kanske beror det på att man inte får vara för bra i Landet Lagom... Jag minns tydligt läppglansdebatten mellan de båda giganterna Jan Guilllou och Björn Ranelid för några år sedan. Guillou anklagade Ranelid för att vara fåfäng och menade i TV att en person som använder läppglans och rakar armarna inte kan vara en trovärdig författare. Jag vet inte om Ranelid verkligen rakar armarna och/eller använder läppglans - men jag kan inte förstå att han skulle vara en sämre författare om så vore fallet. Att skriva tråkigt och slarvigt däremot är mycket värre - Guillou använder säkert inte läppglans, men det gör honom inte till en större författare.

Också noggrann med sin frisyr.

Jag undrar vad upphovsmannen till Arn och Hamilton tyckte om Ranelids framträdande i schlagerfestivalen i år... Vem vet - kanske hade August ställt upp i festivalen om den funnits på hans tid. Eftersom han - tyvärr!! - inte fick vara med på Nobelfesten.