En bok om odöda

Jag tror att den här boken egentligen handlar om kärlekens och tankens oerhörda kraft. En kraft som sträcker sig över tid och rum. På bokens omslag ser man en liten pojke. Han ser rädd ut, vettskrämd, men betraktaren kan se att han inte vill visa hur rädd han är. Över pojkens vänstra axel lutar sig ett ansikte - eller det som finns kvar av ett ansikte. Näsan är borta, läpparna likaså och ögat, utan ögonlock, stirrar tomt, men ändå vakande. Det tog ganska lång tid innan jag förstod vems ansiktet är. Det är pojkens mamma.

Ett omslag som tolkar bokens budskap i en enda bild.
Moderskärleken bortom livets gräns.

Pojken heter Magnus. Ansiktet tillhör barnboksförfattaren och illustratören Eva, gift med en av bokens huvudpersoner. Sent på kvällen den 13 augusti 2002 krockar hon med en älg och avlider av sina omfattande skador. Hon förs till bårhuset på Danderyds sjukhus. Men sent på kvällen börjar underliga saker hända där. Av någon oförståelig anledning börjar plötsligt de ganska nyligen avlidna leva - igen, just denna kväll. Beror det på den nästan omänskliga hettan, den förfärliga huvudvärken som tycks drabba alla levande, eller beror det på att all elektricitet börjar löpa amok? Eller beror det på ett oförklarligt "atmosfäriskt paradigmskifte"? De döda reser sig inne i bårhusen, de nyligen begravda kommer upp ur sina gravar. De har blivit omlevande. De rör sig, börjar vandra, de söker sig till sina tidigare hem. Men de är bara ett skal, utan förmåga att kommunicera. Finns det något medvetande därinne i de ruttnande kropparna? Varför har de plötsligt vaknat? Och vad vill de? I panik beslutar myndigheterna att samla alla de omlevande i ett öde, aldrig färdigbyggt bostadsområde ute på Järvafältet, i boken kallat Heden. Här samlas de ihop i de ofärdiga huskropparna, omgärdade av höga stängsel och vakter. Myndigheterna beslutar i all hast att de anhöriga på detta sätt ska kunna få besöka sina döda under ordnade former. Men riktigt så blir det inte - de omlevande kan inte kommunicera med de levande och några av de levande agerar ut sin skräck för detta okända. Kaos utbryter.

Verklighetens Heden - den aldrig färdigbyggda
tunnelbanestationen Kymlinge på Akallabanan i Stockholm.

Jag vet inte om denna bok egentligen ska kallas för en skräckroman. Visserligen är författaren oerhört detaljerad i beskrivningen av kroppens stadier av förruttnelse och väldigt effektiv i att bygga upp en dramatisk berättarkurva, där flera öden tvinnas samman. Men jag tror att han har ett budskap också. Alldeles i inledningen beskriver han den allra första signalen på att något oerhört håller på att hända: en larv kryper rakt upp ur en gravsten, genom stenen, utan att lämna något hål efter sig. Den detaljen återkommer på bokens sista sidor. Läsaren förstår nu att dessa larver inte är några vanliga likmaskar - de är själarnas puppor som väntar på att spricka sönder och släppa ut de omlevandes själar - som fjärilar. Barnboksförfattaren Eva, pojken Magnus mamma, upphör att vara omlevande när kroppen faller samman och den lilla puppan spricker, fjärilen befrias och flyger rakt geonom taket. Först då kan hon kommunicera med sin son och meddela att hon är med honom alla dagar och att han inte behöver vara rädd.

Fjäril som landat.

Denna bok handlar om tankens och kärlekens kraft, som tränger genom allt. Det har ingenting med ockult eller övernaturligt att göra - det har bara att göra med det oerhörda hos oss människor: att vi kan tänka och älska.

Tankar om en bok och om fjärilar

Jag har precis avslutat en bok som heter Hanteringen av odöda. Jag fick den i morsdags-present av min yngsta dotter. Boken tar sin början en het kväll den 13 augusti 2002. Människorna drabbas plötsligt av en outhärdlig huvudvärk och alla elektriska apparater går på högvarv och går inte att stänga av. Just denna kväll vaknar de ganska nyligen döda, reser sig upp och lämnar bårhusen, tränger upp ur sina gravar - för att söka sig hem och till sina anhöriga. Varför? (Jag tänkte återkomma till det imorgon.)

Boken utspelas delvis där vi bor - i Råcksta, som gränsar till Blackeberg, där skräckromanen Låt den rätte komma in av samma författare John Ajvide Lindqvist utspelas. När jag var liten gick jag i Södra Ängby skola som ligger precis på gränsen mellan Södra Ängby och Blackeberg. Efter skolan brukade jag och min kompis Eva handla godis i en liten grön kiosk i Blackeberg. Vi köpte sura tefat och hemkola som vi tuggade på medan vi släntrade fram över trottoarerna mellan trevåningshusen och pratade och pratade och pratade. Om vad vi skulle ha för kläder på våra bröllop, om vilka tårtor vi skulle ha på festen och om hur våra brudgummar skulle se ut. Eva skulle gifta sig med en snygg och rik man i kostym - som absolut inte såg ut som hennes pappa, som lämnat hemmet flera år tidigare efter ett slagsmål med Evas mamma. Jag tuggade på min kola och lyssnade och tänkte mest på att det hela lät väldigt konstigt och overkligt - nästan som en otäck saga. Själv bodde jag i en stor villa i Södra Ängby, hade både mamma och pappa och hembiträde, som lagade varm choklad till mig när jag kom från skolan. Min brudgum skulle förresten inte heller se ut som min pappa - han skulle vara indianhövding och jag skulle ha en orange brudklänning när vi gifte oss i Storkyrkan framför altaret i ebenholtz och silver.

Min barndoms ideale brudgum. Manlig, stilig och stridbar
och inte alls lik min far.

När vi hade handlat i Gröna kiosken gick vi vidare, Eva och jag, tuggande på våra kolor, korsade över Blackebergsvägen och gick in bland de stora vita villorna i Södra Ängby. Oftast slutade promenaden hemma hos mig, där Tant Nanna serverade varm choklad med smörgåsar. Eva njöt och ville helst stanna väldigt länge, men det fick hon inte. Hon skulle hem och laga mat till sina två äldre bröder. Mamman jobbade natt på Stormen på Beckis och brukade gå hemifrån vid halv sju. Jag följde Eva en bit på väg, vi vinkade och sa hej då och sedan gick jag tillbaka hem, gjorde mina läxor och väntade på att middagen skulle komma på bordet. Oftast serverades det efterrätt.

Tänk vad liv kan se olika ut! Som en hyllning till min kompis Eva - som jag inte längre vet om hon lever - och som en illustration till det jag tänker skriva om imorgon (om Hanteringen av odöda), kommer här en fjäril - symbolen för skönhet och triumf och ett nytt liv.

Nyss instängd i en puppa - nu klar att flyga.

Varför är Dracula så poppis?

Mina döttrars bästa kompis läste för ett par somrar sedan alla böckerna i Twilight-serien. Hon kunde allt om vampyrer, hur de lever, hur de tänker och hur de samexisterar med oss vanliga dödliga. Sedan kom filmerna och dem såg hon om och om igen. Vari ligger den enorma attraktionskraften? Är det i frånvaron, men ändå extrema närvaron, av döden - den som ingen av oss egentligen vill veta av? Dessa varelser kan inte dö, men de är inte helt levande heller och står ibland utanför det mänskliga livets glädjeämnen. En fundering: får människolivet en extra dimension just därför att vi vet att det är ändligt? Skulle våra upplevelser vara lika starka om vi visste att våra dagar vore oändliga? Hur skulle vi planera vårt liv om vi visste att det aldrig skulle ta slut?
Vampyrerna i Twilight-serien är väldigt vackra - fotomodellsköna - och lite sexigt demoniska också. Är det därför som det mest är tonårstjejer som grips av vampyrhysterin? Den första filmvampyr jag minns, var allt annat än snygg och sexig. Han hette Max Schreck (skådespelaren hette faktiskt så!) och gestaltade Dracula i den tyska stumfilmen Nosferatu från 1922. Han attraherar säkert mest filmhistoriker och filmnördar som jag och absolut inte tonårstjejer. Men han är faktiskt grymt otäck när han rör sig i det ödsliga slottet med råttlikt skuttande gång.

Dracula - Max Schreck - närmar sig i trappan...

Zombies är också "spännade" - själlösa lik med skinnet hängande och släpande lemmar, som tränger sig in hos de levande, slår sönder både dörrar och fönster, trakasserar och skrämmer. Kan det vara så att döden blivit så avlägsen för många i vår nutid, att vi måste söka den i fiktionen? Döden har blivit hospitaliserad och institutionaliserad - man dör sällan hemma, utan på sjukhus - få ser de döda. Döden har också på något sätt blivit effektiviserad och teknikaliserad. Jag menar inte att idealet vore att folk alltid ligger och dör hemma, men jag tror att det i vårt land har uppstått ett slags dödsskräck just till följd av att så få har sett en död människa i verkligheten. (På TV ser man ju mängder av - fiktiva - lik varje dag.) Kanske måste vi öva oss och påminna oss om vår dödlighet? En annan sak som slagit mig är att så många riktigt små barn springer runt med dödskallar på sina t-shirts. Härom dagen såg jag en liten bebis som satt i sin vagn med en grinande dödskalle på tröjan - en sådan där med blodsprängda utstående ögon och blodet dreglande genom de glesa tänderna. Tycker deras föräldrar att barnen ska se coola ut? Eller gillar de små barnen dödskallegrin alldeles på egen hand? Handlar det någonstans om att öva sig? Att träna sig i att vara levande och i vissheten om att livet inte är evigt? Omedvetet, alltså. Handlar det någonstans om en längtan efter allvar - jag menar, riktigt stort allvar? Att vi faktiskt inte vet hur länge vi får "vara med" skapar en mörk bakgrund till våra liv och den vissheten måste på något sätt få komma till uttryck.

Redan dags att lära sig att livet inte är oändligt?

Det extremas dragningskraft

Varför är det så fascinerande att läsa om katastrofer? Nu menar jag inte svältkatastrofer, epidemier eller tsunamis - utan små katastrofer som drabbar folk man inte känner, företrädesvis s.k. kändisar. Det är ju en helt annan sak om detta skulle drabba någon i vår närhet - då är det varken fascinerande eller spännande. Vad är det som är så spännande med att drottningens senaste ansiktslyftning inte blev så bra eller att någon B-kändis gjort bort sig på krogen? Att någon blivit för tjock, ser gammal ut eller dricker för mycket? Att någons silikonbröst exploderat på flygplanet eller att någon åkt fast för fortkörning? Vad är det som gör att vi människor tycker om att gotta oss i när det går snett för andra? Är vi onda? Elaka? Är vi besatta av sensationslystnad? Eller är det ett naturligt behov av självhävdelse som ligger bakom? "Det var inte JAG - inte den här gången iallafall..."

Ett bra exempel är det närmast makrokosmiska intresset för Michael Jacksons ansiktsoperationer. Och det är verkligen fascinerande att på foton följa hur näsan gradvis försvinner in i det alltmer kranieliknande ansiktet. Och skriverierna om hans sista tid - mager, inkontinent, beroende av droger och utan hår - måste ha fått läsare i miljardantal. Jag var en av dem. Också att se filmen om come-backen som aldrig blev av - This is it - är fascinerande av just det skälet: en man på gränsen mellan liv och död, men ändå agerande på scenen. Jag tror att filmen får sin attraktion just i kraft av att där faktiskt finns scener som är inspelade bara timmar före hans död. Om jag ska försöka beskriva känslan jag hade, blir det en blandning av skräck, medlidande och något slags kärlek till det avvikande och monstruösa, en beundran inför missfostrets storhet. Är det bara sensationslystnad det handlar om? Nej, jag tror faktiskt inte det - inte nu när jag tänkt efter. Snarare tror jag att det handlar om en kärlek till det extrema, till dem som rör sig, vågar röra sig, i gränslandet, mellan liv och död, mellan friskt och sjukt, mellan tillåtet och förbjudet. En skräckblandad beundran över deras mod.

Mannen utan ålder, kön och ras. Ett monster eller en gud?

Här kommer en upptagning från Jacksons sista repetition i slutet av juni 2009. Han sjunger Human Nature. Enligt min mening, hans allra bästa låt, så full av andlös förväntan och undertryckt lust. Men se på hans sätt att röra sig; är denna utmärglade person verkligen en levande människa? Mina associationer går till en dödens dans. I fullängdsvideon glider han mot slutet ut från scenen, bakåt, ut ur strålkastarljuset som om han gick rakt ut i evigheten.

Mera pärlor till svinen!

Det finns en stråkkvartett som kallar sig Pärlor för svin. Varför de kallar sig så, vet jag inte. Det är ju inte särskilt finkänsligt mot publiken... Men, är det egentligen så fel, att kasta pärlor för svinen? Tänk om någon av grisarna skulle hitta en pärla - och tycka den är vacker - vad händer då? Säkert inget dåligt, iallafall.

När jag är i mitt andra hem på Öland, läser jag Ölandsbladet. Det är en liten landsortstidning som bevakar lokala företeelser som pensionärernas träff i församlingshemmet och auktioner ute i byarna och där loppisar och marknader är förstasidesstoff. Detta är inte menat som negativ kritik. Vad väljer jag själv att läsa om i min Dagens Nyheter? Kanske inte alltid det inkännande reportaget från svältens Mali, utan hellre en artikel om det löjligt bombastiska modehuset i Vällingby eller hur det gick för Brommapojkarna i senaste turneringen. Idag tisdag står i Ö-bladet ett referat av en s.k. trivselträff i Persnäs, med dragspel, allsång och lotterier. Folk lär ha varit glada och nöjda. Men - och det är det som gör mig så lycklig - allra gladast och nöjdast blev de av kvällens höjdpunkt: när Byteaterns skådespelare, regissör och författare Lars Sonnesjö äntrade scenen med sin docka. Dockan heter Erik Johan Stagnelius. Sonnesjö och dockan samtalar - om liv och dikt, sorg och glädje. I denna korta dialog får publiken möta den store lille skalden, han som kunde förvandla det öländska ljuset till strålglansen över den grekiska gudavärlden. Han som kunde bygga med språket, så att det blir som en porlande stråkkvartett eller en mäktig symfoni. (Jag skrev om honom i mitt tidigare blogginlägg Erik Johan och Michael J.)

Lars Sonnesjö samtalar med skalden Stagnelius
- en dialog över  århundradena.

"Man ska inte kasta pärlor för svinen" heter det i det gamla talesättet. (Ett sådant där gammalt förstenat klok-ord igen...) Vad menas - egentligen? Menar man att det inte är någon idé att ge det allra bästa, om man tror att publiken ändå inte förstår? Konsekvensen av ett sådant resonemang kan bli förödande. Stagnation, tystnad, tillbakagång. Människoförakt, tycker jag.

Grisen har fått smak för pärlor - inte så fel alls.

Jag läste någonstans om en forskare i zoologi som hade fått i uppgift att lösa problemen i en grisfarm, där grisarna var stressade och arga och bet varandra. Grislivet hade blivit outhärdligt för både grisar och bonde. Efter en tids idogt forskningsarbete, kom man fram till att man skulle pröva att ställa upp högtalare och låta musik av Mozart klinga i stian. Vad hände? Jo, grisarna blev lugna och harmoniska, fick bättre aptit och slutade att angripa varandra. Säkert blev köttet mycket godare också. Slutsats: vi svin behöver pärlor!

Varför bara män - igen?

Kroppens rörelse i det yttre rummet skapar tankens rörelse i det inre rummet. När jag kör bil eller är ute och springer, tänker jag mycket friare än annars. Igår när jag var ute och körde bil, kom jag att tänka på det här med att jag bara skrivit (och kommer att skriva) om kreativa män. Det är många män: Bruno K Öijer, Stagnelius, Michael Jackson, Strindberg, Schubert, Mahler, Miles Davis och det blir fler: Woody Allen, Freud, Mozart, Tranströmer, Samuel Beckett ... Men var är kvinnorna? Var finns Bruna K? Och var finns Gustava Mahler? Och har Miles Davis någon kvinnlig motsvarighet? Kan det vara så, att Jantelagen är mera inrotad i det kvinnliga psyket än i det manliga? Eller är det så att konkurrensen kvinnor emellan är så knivskarp att det inte finns utrymme för några "uppstickare"? Eller är det så att den manliga dominansen i atmosfären är så överväldigande att kvinnor aldrig hinner skapa sig en plattform för nyskapande och gränsöverskridande? Har de fått vara den tjänande parten så länge, att hjärnan har anpassat sig till en tankeverksamhet på sparlåga? Som uttolkare av andras verk kan de ju vara helt outstanding: Meryl Streep, Margareta Krook, Lena Nyman, Anne-Sophie von Otter. Men det är ju (oftast) männens verk de tolkar - Cassavetes filmer, Molière, Ibsen, Mahler, Sibelius, Strauss...

Vilka kvinnor beundrar jag och vill se som förebilder? Jag sitter bakom ratten och funderar så det knakar. Det hemska är, att den första kvinna som dyker upp för min inre syn, är Marilyn Monroe. Vad är nu detta? En kvinna som helt levde på männens villkor och tog svår skada av det. Så svår att hon hann dö innan hennes kropp började åldras och förlora sin attraktionskraft. Kanske är det just det som gjort henne till en nästan mytisk person? Hon blev aldrig gammal.



Min idealkvinna??


Monroe axlade rollen som sexig bimbo utan allför mycket intellekt; en lekfull, sensuell och kravlös älskarinnetyp. Intellektuella kvinnor i amerikanska filmer är nästan alltid mörkhåriga, smala, arbetar i en bokhandel och bär glasögon - som försvinner om/när de möter den rätte. (Underligt att ett synfel så lätt kan korrigeras så fort man kysser en man. Har själv inte upplevt detta...) Vill jag vara som hon? Är det därför jag ser just henne när jag sitter där bakom ratten? Kanske.

Marilyn Monroe och Clark Gable i The Misfits - De missanpassade.
Filmen kom att bli den sista för dem båda - och förmodligen också den allra bästa.

Min tanke var denna: är det så att den stora, allt överskuggande genialiteten oftast drabbar den manliga hjärnan?? Skapartvånget, uttryckstvånget, gränslösheten som inte lämnar plats för anpassning och sunt förnuft?

Återkommer.

Triumfens ögonblick

Jag tittade på TV igår kväll. Det var en dokumentärfilm om gamla idrottare - och då handlar det inte om 30-åriga höjdhoppare på väg att avsluta sin karriär, utan om löpare och diskuskastare i gruppen 90+. Filmen heter Seniorer på elitnivå. Särskilt två av människorna i filmen fastnade för alltid på min näthinna: den 93-årige löparen Herbert Liedke från Stockholm och den 94-åriga italienska diskuskasterskan Gabre Gabric.
Deras kroppar må vara lite åldrade, men de tränar och kämpar oförtrutet. Inte för att "hålla sig igång på äldre dar" - utan för att tävla och vinna. För att segra, inte bara över andra seniorer, utan också över sitt eget åldrande. Glansen i Gabres ögon är oförglömlig, när hon med blicken följer diskusens kurva mot himlen. Och det lycksaliga leendet i Liedkes ansikte när han håller sin medalj i handen. Segern är vacker - särskilt när den lyser upp en gammal människas ansikte. Triumfens ögonblick.

Gabre Gabric med sin silvermedalj - hon kom på andra plats,
besegrad av en 92-årig ryska.

Herbert Liedke - en känd profil i Stockholm.
Han tränar för att segra, men också för att för en stund kunna glömma
sorgen efter sin bortgångna hustru.

Igår körde jag med min bil från mitt Vällingby-hem till mitt Ölands-hem i Stora Frö. Att köra dessa 45 mil är bland det underbaraste jag vet. När jag sätter mig bakom ratten, vrider om nyckeln i låset och hör bilens motor gå igång, då strömmar lyckan genom min kropp. När bilen rullar känner jag ren glädje - det är jag som styr! Vilken seger! Att susa fram på E4:an - förbi de gula rapsfälten, de blå linfälten, att få vara en del av trafikens stora rytmiska spel - det är salighet. Och eufori - Euphoria.

En himlaspegel.

För precis elva månader sedan fick jag mitt körkort. Resan dit var tröstlöst hemsk - uppförsbacken till synes evig och omänskligt brant. Jag var nära att ge upp efter sex uppkörningar med griniga och sjukligt petiga inspektörer (det tyckte till och med mina bilskolelärare). Men på sjunde försöket lyckades det! Det var i Eskilstuna den 5 augusti 2011. Van som jag var att höra inspektörerna säga, att "Det var ju bra, MEN..." , väntade jag på de orden även denna gång. MEN... de kom inte. Istället säger han något helt annat, något som jag inte alls väntat mig. Han säger, efter en lång paus: "Tack för en helt perfekt körning!" Först är jag mållös. Har jag hört rätt? Men så tar han sin penna och sätter ett kryss i den gröna rutan i protokollet, och då förstår jag att detta är sant. Jag försöker att inte verka alltför överraskad - det kunde ju kanske få honom att ändra sig... Men när jag kommit ur bilen och får syn på min man och mina döttrar som kommer gående på gatan utanför Vägverket, då hoppar jag av glädje och jublar och viftar med händerna. Min man rusar fram och kastar sig på mig på soffan på parkeringsplatsen och döttrarna strålar av lycka. Detta är ett triumfens ögonblick som strålar i mitt minne. Faktiskt jämförbart med den oerhörda lycka, triumf och seger det är att hålla sitt alldeles nyfödda barn i sin famn.

Euphoria - i kärleken, barnen och körkortet.