Vem vågar bli äldre?

Min nya idol - bortsett från poeten Bruno K Öijer - författaren och äldreforskaren Ken Heap skriver så här: "En ackumulering av obearbetade kriser och förluster innebär en böld av sorg och förtvivlan som kan dominera tillvaron och leda till en kraftig reduktion av livskvaliteten."

Jag kan inte hitta någon bild på Ken Heap,
därför får det bli ett lyssnande öra som symbol
för hans respektfulla inlevelse och engagemang.

Det handlar om äldre människor som bär traumatiska minnen inom sig, men som inte vågar berätta - för det är ju så, skriver Heap, att äldre människor förutsätts ha ett mindre starkt känsloliv. Att en gammal människa rasar, skriker, gråter, tydligt visar sin förtvivlan, gapskrattar eller beter sig passionerat förälskat - det anses inte riktigt åldersadekvat. Det upplevs som pinsamt. Som gränsande till dement. Man slätar över, byter ämne eller flyr fältet när de starka känslorna kommer till uttryck.

Det värsta, fortsätter Heap, är att de gamla själva ålagt sig ett slags självcensur. Man tiger om sitt lidande för att inte tynga och irritera. Så växer sorgen och blir allt större och alltmer kvävande. Istället kan den ta sig andra uttryck - för lidandets energi måste ju ändå få ett utlopp, på något sätt. Värk, depression, isolering - i värsta fall självmord.

Väntan på att även denna dag ska ta slut.

Jag vet många - oräkneliga - exempel på detta. Hur äldre missförstås och reduceras till något slags vårdbrukare med den diffusa diagnosen "demensutveckling". Detta när det i själva verket handlar om att kampen för att hålla smärtan stången och "locket på plats på tryckkokaren" blir så tung, att man inte orkar bemästra sin verklighet.

Till slut kokar det över.

Som vårt moderna samhälle ser ut idag - där man noggrannt sorterar folk efter ålder - blir ensamheten stor. Många gamla hamnar i isolering, antingen på någon institution eller i hemmet med sporadiska besök av hemtjänstare. Och i tystnaden växer sorgen ännu mer. Alla vet att det är så här. Men varför gör man inget åt det?

En terapeutkollega och jag har nu sedan en tid tillbaka försökt att starta en liten verksamhet med "äldresamtal", både enskilt och i grupp. Vi har kontaktat många aktörer i "äldrebranschen". Blev det stor entusiasm? Jubel över att äntligen något händer på denna övergivna frontlinje? Nej - det blev tystnad. För ingen vill betala. Man satsar hellre på kortsiktiga lösningar som medicinering med biverkningar som följd. Att se den långsiktiga vinsten gör man inte, vinsten av mindre lidande. Inget får kosta något... Iallafall inte när det gäller de äldre. (Möjligen kan man tänka sig att bjuda in volontärer som "sällskapsdamer" - men då har man inte förstått skillnaden mellan det vanliga vardagspratet och det professionella samtalet.)

Vem vågar bli äldre i ett sådant samhälle?


PS 1 Den citerade boken av Ken Heap heter Samtal med äldre.
PS 2 Är det någon av mina läsare som vet hur Ken Heap ser ut?

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner