Triumfens ögonblick

Jag tittade på TV igår kväll. Det var en dokumentärfilm om gamla idrottare - och då handlar det inte om 30-åriga höjdhoppare på väg att avsluta sin karriär, utan om löpare och diskuskastare i gruppen 90+. Filmen heter Seniorer på elitnivå. Särskilt två av människorna i filmen fastnade för alltid på min näthinna: den 93-årige löparen Herbert Liedke från Stockholm och den 94-åriga italienska diskuskasterskan Gabre Gabric.
Deras kroppar må vara lite åldrade, men de tränar och kämpar oförtrutet. Inte för att "hålla sig igång på äldre dar" - utan för att tävla och vinna. För att segra, inte bara över andra seniorer, utan också över sitt eget åldrande. Glansen i Gabres ögon är oförglömlig, när hon med blicken följer diskusens kurva mot himlen. Och det lycksaliga leendet i Liedkes ansikte när han håller sin medalj i handen. Segern är vacker - särskilt när den lyser upp en gammal människas ansikte. Triumfens ögonblick.

Gabre Gabric med sin silvermedalj - hon kom på andra plats,
besegrad av en 92-årig ryska.

Herbert Liedke - en känd profil i Stockholm.
Han tränar för att segra, men också för att för en stund kunna glömma
sorgen efter sin bortgångna hustru.

Igår körde jag med min bil från mitt Vällingby-hem till mitt Ölands-hem i Stora Frö. Att köra dessa 45 mil är bland det underbaraste jag vet. När jag sätter mig bakom ratten, vrider om nyckeln i låset och hör bilens motor gå igång, då strömmar lyckan genom min kropp. När bilen rullar känner jag ren glädje - det är jag som styr! Vilken seger! Att susa fram på E4:an - förbi de gula rapsfälten, de blå linfälten, att få vara en del av trafikens stora rytmiska spel - det är salighet. Och eufori - Euphoria.

En himlaspegel.

För precis elva månader sedan fick jag mitt körkort. Resan dit var tröstlöst hemsk - uppförsbacken till synes evig och omänskligt brant. Jag var nära att ge upp efter sex uppkörningar med griniga och sjukligt petiga inspektörer (det tyckte till och med mina bilskolelärare). Men på sjunde försöket lyckades det! Det var i Eskilstuna den 5 augusti 2011. Van som jag var att höra inspektörerna säga, att "Det var ju bra, MEN..." , väntade jag på de orden även denna gång. MEN... de kom inte. Istället säger han något helt annat, något som jag inte alls väntat mig. Han säger, efter en lång paus: "Tack för en helt perfekt körning!" Först är jag mållös. Har jag hört rätt? Men så tar han sin penna och sätter ett kryss i den gröna rutan i protokollet, och då förstår jag att detta är sant. Jag försöker att inte verka alltför överraskad - det kunde ju kanske få honom att ändra sig... Men när jag kommit ur bilen och får syn på min man och mina döttrar som kommer gående på gatan utanför Vägverket, då hoppar jag av glädje och jublar och viftar med händerna. Min man rusar fram och kastar sig på mig på soffan på parkeringsplatsen och döttrarna strålar av lycka. Detta är ett triumfens ögonblick som strålar i mitt minne. Faktiskt jämförbart med den oerhörda lycka, triumf och seger det är att hålla sitt alldeles nyfödda barn i sin famn.

Euphoria - i kärleken, barnen och körkortet.