Småkrypschocken

Öland lär vara det insektstätaste landskapet i Sverige - här finns bålgetingar, ekoxar, tusenfotingar och annat häftigt. Min yngsta dotter gillar inte småkryp. Hon hatar - avskyr! - allt som kryper, framförallt på åtta ben. Vissa som har sex ben är hon också rädd för. Storasyster är likadan. Själv klarar jag det mesta som har sex ben och/eller flyger - men en sak klarar jag absolut inte: stora som kryper med åtta ben. Då blir det kris.

Åtta ben är inte bra... Krisen är ett faktum.

Min make är uppvuxen i en liten stuga på östra Öland - landsbygd med stort L. Man slaktade sin gris, hämtade sin mjölk i spann, sov på halmmadrasser och tittade förundrat på sommargästerna som dök upp i slutet av juni. Två världar, två kulturer möttes under ett par korta sommarmånader - ibland kunde man umgås lite och ha riktigt trevligt, men när halva augusti var till ända, åkte stadsborna hem till sitt och allt återgick till det vanliga. Småkryp med sex eller åtta ben var inget man hade tid att vara rädd för.

Jag var en sommargäst. När jag var liten bodde jag med mina föräldrar på pensionat på norra Öland. Vi flanerade i parken, klädde om till middagen och jag kikade blygt på de bofasta barnen som skymtade bakom den höga häcken. De kikade tillbaka - med nyfikna och aningen kritiska ögon. I väntan på att maten skulle serveras hade man gott om tid att vara rädd för både spindlar och ekoxar.

Värre än värst - en riktig rysare med horn...

I förrgår bjöd lillasyster en kompis på övernattning i Ölandshemmet. Flickorna, båda tolv år, skulle sova i den nybyggda gäststugan. När kvällen kommer drar sig flickorna tillbaka. Nu ska de ha kul: prata och fnissa. Men, så blir det inte... Klockan tolv upptäcker lillasyster - som har röntgenblick för allt smått som rör sig - något som kryper i ett hörn. Hon skriker på hjälp och jag kommer rusande och börjar krypa runt på golvet för att leta under bord och sängar. Min man kommer också springande. Lillasyster uppmanar honom, med eld i blick, att genast ta fram dammsugaren och rensa rummet. Då blir han arg. Riktigt arg. Säger att hon är sjåpig. Lillasyster ryter. Maken retirerar och försvinner in i det stora huset - där det säkert kryllar av både sex- och åttabeningar, fast ingen hunnit se dem ännu. Jag fortsätter att krypa runt på golvet och hittar faktiskt några döda småkryp i ett hörn, torra gamla tusenfotingar, tror jag att det är. Kompisen säger överslätande att de nog kan försöka sova där iallafall och jag går och lägger mig. Klockan halv fyra har flickorna fått nog av att ligga och spana efter hotande småkryp och kommer in i det stora huset och lägger sig i ett annat gästrum. Maken vaknar av all turbulens, han är fortfarande arg. Han kan bara inte förstå hur någon kan vara rädd för småkryp. Det är ju löjligt, säger han, de är ju inte farliga. Hur kan man vara så sjåpig och pjoskig?? Då blir jag också arg. Skräcken kan vara irrationell, morrar jag. Det är ju inte alltid man vet varför man är rädd. Om man vore verkligt genomtänkt rationell skulle man ju knappast våga köra bil. Det är faktiskt farligt - på riktigt. Oavsett om man är sommargäst eller bofasting.

Det finns vackra småkryp också.