Den siste kastraten - och Michael Jackson

Jag älskar att köra bil! Det är bara lite mer än elva månader sedan jag fick mitt körkort - jag skrev om det i mitt tidigare blogginlägg Triumfens ögonblick. Idag har jag kört mellan huvudstaden och Öland igen - söderut, den här gången. Är det känslan av frihet som är så härlig? Att det är jag själv som bestämmer över min färd? Att det går fort? Att det är så fascinerande att följa med i trafikens stora rytm, nästan som i en dans? Säkert är det allt detta - i en fin kombination. Och så kärleken till själva bilen också förstås - min fina röda Mercedes B-klass. Men det finns ett annat skäl också: att jag får lyssna på min musik. Ingen ber att jag ska skruva ner volymen eller spela något annat när jag har kört sista satsen i Mozarts Jupitersymfoni elva gånger på raken, på högsta volym. Jag får lyssna på precis vad jag vill - och den röda Mercan klagar inte.

Idag hade jag en gammal bortglömd skiva med mig - jag sköt in den i CD:n och bilen fylldes av toner från en annan värld, gåtfulla toner som cirklar ner från hög höjd, som skira, tunna girlander av silver.

Gregorio Allegris berömda Miserere, framfört av Trinity College Choir.

Skulle man översätta Miserere till engelska, skulle det bli "God, have mercy on us". Gregorio Allegri var präst i Vatikanen och skrev den här musiken i början av 1600-talet. Eftersom musiken ansågs helig och mystisk, höll man noterna hemliga - Miserere skulle bara klinga inne i Vatikanen. Men så en dag kom en mycket ung man på besök i kyrkan och råkade få höra silvertonerna. Han blev så berörd och imponerad att han i minnet skrev ner noterna till det han hört. Den unge mannen var fjorton år och hette Mozart och sedan dess klingar Miserere överallt i världen, inte bara i Vatikanen.

Och där bakom ratten börjar jag tänka på ett musikaliskt fenomen som fascinerat mig mycket: kastrater. Den ljusa vackra rösten som liksom flyger ovanför alla de andra rösterna sjöngs för längesedan av en opererad man, en kastrat. Kvinnor fick inte sjunga inne i kyrkorna, så därför opererade man de små körpojkarna så att de inte skulle få mörk röst när de kom i målbrottet. Resultatet blev feminina män med långa smala fingrar, breda höfter och ljus röst. Vad förfärligt grymt! Vilket omänskligt offer! Aldrig kan det väl ha varit den lille pojken själv som önskat detta? Jag har läst någonstans att föräldrar till små sångar-gossar kunde få pengar om de lät operera sina pojkar. Återigen tänker jag på den man som jag skrivit om i flera blogginlägg, han som ville vara varken man eller kvinna, barn eller vuxen: Michael Jackson. Visst finns här likheter! Pappa Jackson sålde sina barn, offrade dem till ShowBiz - drillade dem i att uppträda, att bli fullfjädrade entertainers redan i småbarnsåldern. Särskilt den yngste sonen tvingades i kraft av sin lysande talang till allt större prestationer. Offret blev oerhört: ett liv i rampljus - inte i solsken - utan kontakt med verkligheten, som i ett slags förvriden saga utan lyckligt slut.

Kastrationsoperationer blev förbjudna i Italien så sent som 1870. 1902 gjordes en inspelning av den siste levande opererade kastraten Allesandro Moreschi. Hans röst klingar som från "andra sidan" - onaturligt ljus, på något sätt oberörd av mänsklig mognad. Som ett hundraårigt eko.

Allesandro Moreschi - den siste kastraten.