Varför är det så fascinerande att läsa om katastrofer? Nu menar jag inte svältkatastrofer, epidemier eller tsunamis - utan små katastrofer som drabbar folk man inte känner, företrädesvis s.k. kändisar. Det är ju en helt annan sak om detta skulle drabba någon i vår närhet - då är det varken fascinerande eller spännande. Vad är det som är så spännande med att drottningens senaste ansiktslyftning inte blev så bra eller att någon B-kändis gjort bort sig på krogen? Att någon blivit för tjock, ser gammal ut eller dricker för mycket? Att någons silikonbröst exploderat på flygplanet eller att någon åkt fast för fortkörning? Vad är det som gör att vi människor tycker om att gotta oss i när det går snett för andra? Är vi onda? Elaka? Är vi besatta av sensationslystnad? Eller är det ett naturligt behov av självhävdelse som ligger bakom? "Det var inte JAG - inte den här gången iallafall..."
Ett bra exempel är det närmast makrokosmiska intresset för Michael Jacksons ansiktsoperationer. Och det är verkligen fascinerande att på foton följa hur näsan gradvis försvinner in i det alltmer kranieliknande ansiktet. Och skriverierna om hans sista tid - mager, inkontinent, beroende av droger och utan hår - måste ha fått läsare i miljardantal. Jag var en av dem. Också att se filmen om come-backen som aldrig blev av - This is it - är fascinerande av just det skälet: en man på gränsen mellan liv och död, men ändå agerande på scenen. Jag tror att filmen får sin attraktion just i kraft av att där faktiskt finns scener som är inspelade bara timmar före hans död. Om jag ska försöka beskriva känslan jag hade, blir det en blandning av skräck, medlidande och något slags kärlek till det avvikande och monstruösa, en beundran inför missfostrets storhet. Är det bara sensationslystnad det handlar om? Nej, jag tror faktiskt inte det - inte nu när jag tänkt efter. Snarare tror jag att det handlar om en kärlek till det extrema, till dem som rör sig, vågar röra sig, i gränslandet, mellan liv och död, mellan friskt och sjukt, mellan tillåtet och förbjudet. En skräckblandad beundran över deras mod.
Mannen utan ålder, kön och ras. Ett monster eller en gud? |
Här kommer en upptagning från Jacksons sista repetition i slutet av juni 2009. Han sjunger Human Nature. Enligt min mening, hans allra bästa låt, så full av andlös förväntan och undertryckt lust. Men se på hans sätt att röra sig; är denna utmärglade person verkligen en levande människa? Mina associationer går till en dödens dans. I fullängdsvideon glider han mot slutet ut från scenen, bakåt, ut ur strålkastarljuset som om han gick rakt ut i evigheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar