Jag har en dröm

Nu när jag precis ska släcka ner min dator, kommer jag på att jag vill skriva om något som verkligen är viktigt. Det är inte kul att läsa om det - men jag vill skriva ändå... I mitt allra första blogginlägg skrev jag att jag har ett stort engagemang för att de äldre ska kunna få samtalsstöd - de som behöver och vill, alltså. Åldrandet är sjävklart inte problematiskt för alla. Men för tillräckligt många är det faktiskt det: ensamhet, krämpor, förluster, att inte bli lyssnad på, inte bli respekterad, inte bli betraktad som viktig. Den omhuldade schablonbilden av en bullbakande mormor ter sig ibland ganska avlägsen. Självmord är tyvärr en vanlig dödsorsak bland äldre, särskilt bland äldre män. Det är chockerande och mycket, mycket tragiskt. Det värsta är att de äldre männen lyckas med att ta sina liv också - det tyder på att självmordet inte bara handlar om ett rop på hjälp, utan om en verklig önskan om att få avsluta livet. Och vad är livet värt om det bara består av att sitta ensam och vänta på en matlåda med smaklös mat, vänta på att också denna dagen äntligen skall vara till ända, vänta på att någon från hemtjänsten kanske kommer förbi en liten stund. Sedan tystnad. Vill någon ha det så på äldre dagar? Jag tror inte det!

En schablon?

Därför har jag en dröm. Jag skulle vilja öppna en liten mottagning dit äldre som behöver prata kunde komma. Helt opretentiöst. Här skulle man kunna dryfta det som tynger en, bli sedd, bli lyssnad på, bli mött med respekt. Det vill jag kämpa för! Återkommer till detta snart igen i min blogg.

Avslutar bloggdagen med en bild jag tog i radhusträdgården imorse. Pioner. Strindberg gillade också pioner. Så här börjar en dikt som heter Åskregn:

Det var i peonernas tid
Och jasminernas.
Hon satt vid mitt bord och var blid;
Det var blommornas skuld och vinernas.
Vi blandade tanke och blick.
Och ordet det kom och det gick,
Ett nät omkring oss det väfde:
Vi voro ett, och vi lefde
hvarandras lif som vårt eget.

Pioner i Vällingby