Tankar om en bok och om fjärilar

Jag har precis avslutat en bok som heter Hanteringen av odöda. Jag fick den i morsdags-present av min yngsta dotter. Boken tar sin början en het kväll den 13 augusti 2002. Människorna drabbas plötsligt av en outhärdlig huvudvärk och alla elektriska apparater går på högvarv och går inte att stänga av. Just denna kväll vaknar de ganska nyligen döda, reser sig upp och lämnar bårhusen, tränger upp ur sina gravar - för att söka sig hem och till sina anhöriga. Varför? (Jag tänkte återkomma till det imorgon.)

Boken utspelas delvis där vi bor - i Råcksta, som gränsar till Blackeberg, där skräckromanen Låt den rätte komma in av samma författare John Ajvide Lindqvist utspelas. När jag var liten gick jag i Södra Ängby skola som ligger precis på gränsen mellan Södra Ängby och Blackeberg. Efter skolan brukade jag och min kompis Eva handla godis i en liten grön kiosk i Blackeberg. Vi köpte sura tefat och hemkola som vi tuggade på medan vi släntrade fram över trottoarerna mellan trevåningshusen och pratade och pratade och pratade. Om vad vi skulle ha för kläder på våra bröllop, om vilka tårtor vi skulle ha på festen och om hur våra brudgummar skulle se ut. Eva skulle gifta sig med en snygg och rik man i kostym - som absolut inte såg ut som hennes pappa, som lämnat hemmet flera år tidigare efter ett slagsmål med Evas mamma. Jag tuggade på min kola och lyssnade och tänkte mest på att det hela lät väldigt konstigt och overkligt - nästan som en otäck saga. Själv bodde jag i en stor villa i Södra Ängby, hade både mamma och pappa och hembiträde, som lagade varm choklad till mig när jag kom från skolan. Min brudgum skulle förresten inte heller se ut som min pappa - han skulle vara indianhövding och jag skulle ha en orange brudklänning när vi gifte oss i Storkyrkan framför altaret i ebenholtz och silver.

Min barndoms ideale brudgum. Manlig, stilig och stridbar
och inte alls lik min far.

När vi hade handlat i Gröna kiosken gick vi vidare, Eva och jag, tuggande på våra kolor, korsade över Blackebergsvägen och gick in bland de stora vita villorna i Södra Ängby. Oftast slutade promenaden hemma hos mig, där Tant Nanna serverade varm choklad med smörgåsar. Eva njöt och ville helst stanna väldigt länge, men det fick hon inte. Hon skulle hem och laga mat till sina två äldre bröder. Mamman jobbade natt på Stormen på Beckis och brukade gå hemifrån vid halv sju. Jag följde Eva en bit på väg, vi vinkade och sa hej då och sedan gick jag tillbaka hem, gjorde mina läxor och väntade på att middagen skulle komma på bordet. Oftast serverades det efterrätt.

Tänk vad liv kan se olika ut! Som en hyllning till min kompis Eva - som jag inte längre vet om hon lever - och som en illustration till det jag tänker skriva om imorgon (om Hanteringen av odöda), kommer här en fjäril - symbolen för skönhet och triumf och ett nytt liv.

Nyss instängd i en puppa - nu klar att flyga.