Värdet av att göra ingenting

Jag har för mig att det i boken om Nalle Puh finns en passus som handlar om att "göra ingenting". Nu var det längesedan jag läste Nalle Puh - han har förresten aldrig varit min favorit. Han är lite för trög och så känns hela konceptet med Sjumilaskogen och den söte gossen Christopher Robin och alla hans mjukisdjur aningen förljuget. Lite som en falsk idyll, särskilt när man i sonens självbiografi får läsa om hur elak och sarkastisk pappan/författaren A.A. Milne var mot sin lille son, Christopher Robins förebild.

På väg till upptäcktsfärd i landet Nostalgia.

Verklighetens Nalle Puh med ägare och upphovsman.
Notera pojkens vemod och faderns mångtydiga blick.

Mot slutet av boken om Nalle Puh börjar Christopher Robin skolan, antagligen på ett sådant där engelskt pojkinternat. Barndomens tidlösa frihet är över och när han kommer hem på sommarlov, börjar han se med nostalgins vemod på sina oändliga somrar och på sin tidiga barndoms fantasilandskap. Han och favoritmjukisen Puh vandrar längs med det lilla vattendraget som flyter genom Sjumilaskogen och konstaterar att det mest värdefulla, det allra finaste de gav varandra - det var gåvan att kunna göra ingenting.

Jag tycker mycket om att göra ingenting. Att göra ingenting är i själva verket att göra mycket, väldigt mycket. Det är när man gör ingenting som tankarna kommer, fantasin vaknar och idéerna börjar spira och växa. Att göra ingenting är verklig aktivitet - på insidan. För många år sedan var jag på festmiddag. Alla som var där verkade vara väldigt aktiva människor - särskilt en som var begravningsentreprenör. Han berättade vitt och brett om sina skidresor, segelbåtar, golfklubbor och bridgekompisar. Så vänder han sig plötsligt till mig och frågar: "Och vad gör du då? Seglar du?" Jag svarar nej. Begravningsentreprenören går igenom sin inre checklista på acceptabla aktiviteter och när han kommer fram till slutet av den, frågar han: "Men rider du då??" Nej, svarar jag, det gör jag inte. Checklistan är slut och begravningsentreprenören verkar förvirrad. "Men vad GÖR du då??" frågar han, nästan lite uppgivet och aningen irriterat. Med illa dold ironi, svarar jag: "Jag tänker." Hakan i parketten. Gubben blir så arg att det pyser rök ur öronen på honom. Som om jag menade att han inte kan tänka. Som om jag menade att hans golfande, bridgeande, seglande och slalomåkande på något sätt skulle hindra honom från att tänka. Ja, tänk om jag faktiskt menade det...

En tänkare?