Varför bara män - igen?

Kroppens rörelse i det yttre rummet skapar tankens rörelse i det inre rummet. När jag kör bil eller är ute och springer, tänker jag mycket friare än annars. Igår när jag var ute och körde bil, kom jag att tänka på det här med att jag bara skrivit (och kommer att skriva) om kreativa män. Det är många män: Bruno K Öijer, Stagnelius, Michael Jackson, Strindberg, Schubert, Mahler, Miles Davis och det blir fler: Woody Allen, Freud, Mozart, Tranströmer, Samuel Beckett ... Men var är kvinnorna? Var finns Bruna K? Och var finns Gustava Mahler? Och har Miles Davis någon kvinnlig motsvarighet? Kan det vara så, att Jantelagen är mera inrotad i det kvinnliga psyket än i det manliga? Eller är det så att konkurrensen kvinnor emellan är så knivskarp att det inte finns utrymme för några "uppstickare"? Eller är det så att den manliga dominansen i atmosfären är så överväldigande att kvinnor aldrig hinner skapa sig en plattform för nyskapande och gränsöverskridande? Har de fått vara den tjänande parten så länge, att hjärnan har anpassat sig till en tankeverksamhet på sparlåga? Som uttolkare av andras verk kan de ju vara helt outstanding: Meryl Streep, Margareta Krook, Lena Nyman, Anne-Sophie von Otter. Men det är ju (oftast) männens verk de tolkar - Cassavetes filmer, Molière, Ibsen, Mahler, Sibelius, Strauss...

Vilka kvinnor beundrar jag och vill se som förebilder? Jag sitter bakom ratten och funderar så det knakar. Det hemska är, att den första kvinna som dyker upp för min inre syn, är Marilyn Monroe. Vad är nu detta? En kvinna som helt levde på männens villkor och tog svår skada av det. Så svår att hon hann dö innan hennes kropp började åldras och förlora sin attraktionskraft. Kanske är det just det som gjort henne till en nästan mytisk person? Hon blev aldrig gammal.



Min idealkvinna??


Monroe axlade rollen som sexig bimbo utan allför mycket intellekt; en lekfull, sensuell och kravlös älskarinnetyp. Intellektuella kvinnor i amerikanska filmer är nästan alltid mörkhåriga, smala, arbetar i en bokhandel och bär glasögon - som försvinner om/när de möter den rätte. (Underligt att ett synfel så lätt kan korrigeras så fort man kysser en man. Har själv inte upplevt detta...) Vill jag vara som hon? Är det därför jag ser just henne när jag sitter där bakom ratten? Kanske.

Marilyn Monroe och Clark Gable i The Misfits - De missanpassade.
Filmen kom att bli den sista för dem båda - och förmodligen också den allra bästa.

Min tanke var denna: är det så att den stora, allt överskuggande genialiteten oftast drabbar den manliga hjärnan?? Skapartvånget, uttryckstvånget, gränslösheten som inte lämnar plats för anpassning och sunt förnuft?

Återkommer.