Varför är Dracula så poppis?

Mina döttrars bästa kompis läste för ett par somrar sedan alla böckerna i Twilight-serien. Hon kunde allt om vampyrer, hur de lever, hur de tänker och hur de samexisterar med oss vanliga dödliga. Sedan kom filmerna och dem såg hon om och om igen. Vari ligger den enorma attraktionskraften? Är det i frånvaron, men ändå extrema närvaron, av döden - den som ingen av oss egentligen vill veta av? Dessa varelser kan inte dö, men de är inte helt levande heller och står ibland utanför det mänskliga livets glädjeämnen. En fundering: får människolivet en extra dimension just därför att vi vet att det är ändligt? Skulle våra upplevelser vara lika starka om vi visste att våra dagar vore oändliga? Hur skulle vi planera vårt liv om vi visste att det aldrig skulle ta slut?
Vampyrerna i Twilight-serien är väldigt vackra - fotomodellsköna - och lite sexigt demoniska också. Är det därför som det mest är tonårstjejer som grips av vampyrhysterin? Den första filmvampyr jag minns, var allt annat än snygg och sexig. Han hette Max Schreck (skådespelaren hette faktiskt så!) och gestaltade Dracula i den tyska stumfilmen Nosferatu från 1922. Han attraherar säkert mest filmhistoriker och filmnördar som jag och absolut inte tonårstjejer. Men han är faktiskt grymt otäck när han rör sig i det ödsliga slottet med råttlikt skuttande gång.

Dracula - Max Schreck - närmar sig i trappan...

Zombies är också "spännade" - själlösa lik med skinnet hängande och släpande lemmar, som tränger sig in hos de levande, slår sönder både dörrar och fönster, trakasserar och skrämmer. Kan det vara så att döden blivit så avlägsen för många i vår nutid, att vi måste söka den i fiktionen? Döden har blivit hospitaliserad och institutionaliserad - man dör sällan hemma, utan på sjukhus - få ser de döda. Döden har också på något sätt blivit effektiviserad och teknikaliserad. Jag menar inte att idealet vore att folk alltid ligger och dör hemma, men jag tror att det i vårt land har uppstått ett slags dödsskräck just till följd av att så få har sett en död människa i verkligheten. (På TV ser man ju mängder av - fiktiva - lik varje dag.) Kanske måste vi öva oss och påminna oss om vår dödlighet? En annan sak som slagit mig är att så många riktigt små barn springer runt med dödskallar på sina t-shirts. Härom dagen såg jag en liten bebis som satt i sin vagn med en grinande dödskalle på tröjan - en sådan där med blodsprängda utstående ögon och blodet dreglande genom de glesa tänderna. Tycker deras föräldrar att barnen ska se coola ut? Eller gillar de små barnen dödskallegrin alldeles på egen hand? Handlar det någonstans om att öva sig? Att träna sig i att vara levande och i vissheten om att livet inte är evigt? Omedvetet, alltså. Handlar det någonstans om en längtan efter allvar - jag menar, riktigt stort allvar? Att vi faktiskt inte vet hur länge vi får "vara med" skapar en mörk bakgrund till våra liv och den vissheten måste på något sätt få komma till uttryck.

Redan dags att lära sig att livet inte är oändligt?