Family Guy och Bolibompa

Mina döttrar har sommarlov. De är uppe länge på kvällarna - storasyster är ute och promenerar med sin bästa kompis och lillasyster, vars bästis är bortrest, bloggar (precis som jag). På morgnarna sover de som stockar och vaknar sent. Då sätter de sig i soffan och "kollar TV" och nu är det inte Bolibompa som gäller. Nu är det Simpsons och Family Guy. Fanns det en antydan till pedagogiska pekpinnar i barnprogrammen, då har de förvandlats till något helt annat här... I Family Guy sprutar sarkasmerna och elakheterna och de ofta ganska perversa sexanspelningarna står som spön i backen. I början förfasade jag mig och funderade allvarligt på att åtminstone försöka hindra lillasyster från att titta. Men - så började jag titta själv istället. Och vad händer? Nu tycker jag också att det är kul... Har jag blivit avtrubbad?

Family Guy handlar om familjen Griffin. Pappa Peter, en självgod tjockis som alltid följer sina lägsta impulser i alla lägen. Hustrun Lois, en överklasstjej som "gift ner sig", fogar sig så gott hon kan, men ballar ur ibland hon också. Inte så konstigt, med tanke på att livet med en ständigt lika avtrubbad impulsstyrd fett-bjässe måste vara tröstlöst hemskt. Men - jag tror faktiskt att de älskar varandra, trots allt. Äldste sonen Chris, som är en kopia av sin far, fast betydligt trögare, misslyckas med allt han tar sig för. Dottern Meg är nörden som hela familjen mobbar och bebin Stewie - som pratar oupphörligt och med snorkig brittisk accent - är en sadistisk liten djävul utan tillstymmelse till varmare känslor. Den minst störda medlemmen av familjen är den halvalkoholiserade, talande hunden Brian.

Familjen Griffin - den ultimata katastrofen, alla familjeterapeuters fasa

Vad lär man sig av detta? Att man ska vara tacksam för att man åtminstone inte har det som familjen Griffin? Att ingenting är heligt och att absolut ingenting behöver tas på allvar? Att allt kan drivas med? Att allt, precis allt, går att köpa för pengar? Egentligen är både Simpsons och Family Guy gnistrande intelligent satir som med sylvassa vapen punkterar den amerikanska drömmen om rikedom och berömmelse. Men - hur mycket av det landar hos de små tittarna som nyss zappat över från Bolibompa?

Ångestskriet i vår tid?