Vad är det för fel på att vara humanist?

Hur kommer det sig att de humanistiska vetenskaperna värderas så lågt i vårt samhälle idag? Är det "flummigt" att vara humanist bara för att det inte går att mäta det man gör i millibar, decibel eller i dollar? Varför värderas teknik och naturvetenskap så oerhört mycket högre i vår tid? Och varför är det sådana enorma löneskillnader mellan dem som arbetar inom humaniora-pedagogik-konst/kultur jämfört med dem som rör sig inom tekniksfären? Det handlar inte om några små tusenlappar - det handlar om kanske en skillnad på 40.000. Per månad. Och denna skillnad har inget med utbildningarnas längd eller kvalitet att göra.

En liten saga om Sonny
Tidigare i mitt liv arbetade jag länge som redaktör på en kunglig akademi. På akademien jobbade humanister. I slutet av åttiotalet skulle vi datoriseras. Det var svårt. Professorerna kämpade med svårlästa manualer och obegripliga instruktionsböcker, men det blev ofta fel ändå. Väldigt ofta. Då ringde man på Sonny. Det var en liten tjock och rödbrusig man i 35-årsåldern som hade noll-koll på det mesta - men datorer, det kunde han. Våra små problem, som för oss tedde sig oöverstigliga, löste han på ett par minuter och därefter avlägsnade han sig blixtsnabbt. Sedan kom fakturan. Den summa som stod att läsa där, toppade flera gånger om de arvoden som betalades ut till föreläsande professorer och docenter. Min chef utropade: "Men - vad GÖR karln!??"

Den ultimata ångestsymbolen för oss humanister?

Här kommer några frågor, som jag funderar på: Är det viktigare att kunna programmera en dator än att kunna uttrycka sig begripligt i text? Är det viktigare att uppfinna mobiltelefonisystem än att predika i en kyrka? Är det viktigare att kunna operera bort en tumör än att terapisamtala med en självmordsbenägen människa? Är det viktigare att konstruera en pacemaker än att skriva dikter? Är det viktigare att rita hus än att lära barn läsa och skriva? Jag förmår inte svara på dessa frågor - bara ställa dem och fundera över dem. På vissa av frågorna är svaret nog ja. Om mitt hjärta började krångla, skulle jag tveklöst välja pacemakern framför diktsamlingen - även om den var skriven av Tranströmer. Men - det är ju inte riktigt det valet det handlar om.

Vad är viktigast - att forska om ulcerös colit
eller att forska om Ingmar Bergmans filmer?

Den här nedvärderingen av humaniora börjar tidigt, redan efter mellanstadiet. Min äldsta dotter är nu sexton år, men när hon var tolv och skulle välja inriktning till högstadiet, valde hon en humanistisk klass, med mycket språkundervisning eftersom hon är intresserad av romanska språk. När klassen samlades vid terminsstarten, visade det sig snabbt att ingen av eleverna egentligen var intresserad av att läsa språk. Man hade "valt bort matten" - det var skälet till att man valt den humanistiska klassen. Det skulle vara "enklare" på något sätt, en slappare resa genom skolan. I matteklassen gick de duktiga eleverna - i hum-klassen hamnade de som inte riktigt ville eller orkade plugga. Resultatet blev omotiverade elever med dålig arbetsdisciplin och alltför lågt ställda ambitioner. Att gå i hum-klassen var minsann ingenting man skröt med...

För länge, länge sedan var det humanisterna som toppade statuslistan. Tänk i det gamla Grekland där filosofer och pedagoger samlade elever kring sig och diskuterade och analyserade samhällets företeelser. Det var de som stod för tolkningar och slutsatser, det var de som i kraft av sitt tänkande kunde värdera de landvinningar som gjordes och de beundrades och vördades för sin visdom. Och har det egentligen inte alltid varit poeterna, dramatikerna, bildkonstnärerna och musikerna som gjort de starkaste avtrycken i historien?

Någonstans har jag en misstanke om att humanioran numera hamnat i samma fack som religion och därmed förlorat en del av sin status som vetenskap. Jag återkommer...

Tänker så det knakar...