Mitt dubbelliv - del I

Sommaren 2007 – på familjens semester på Öland – mötte jag mitt livs kärlek. Jag gick in i en liten hantverksbod för att köpa kola till barnen, och vacklade ut, slagen av blixten. 48 år gammal, gift sedan länge, mamma till två ganska små barn, drabbades jag av kärlek. Jag hade varit inne i den lilla boden många gånger under tidigare år och mindes mycket väl mannen därinne, men vad som hände den här gången går inte att förklara. Det underbara ödet ville, att även mannen i boden kände samma sak.

Mörbylångadalen

Efter några veckor vågade jag mig på att skicka ett första mail – och fick svar efter bara någon timme. Så kom det sig att kärleken bara växte och växte i de mailbrev vi skickade till varandra. Och spänningen och längtan. Det visade sig att vi talade samma språk, på alla nivåer. Efter lite mer än en månad möttes vi för första gången på ett litet gästgiveri i Oskarshamnstrakten. Vi föll i varandras armar. Vi hade hittat hem, båda två. Den dagen bestämde vi oss för att vi ville arbeta för ett gemensamt liv i framtiden. Vi levde båda i förhållanden. Och att bryta upp gör ont – för båda parter. Att drabba någon med budskapet att man inte längre vill leva med den, är oerhört grymt. Värre än värst, tror jag faktiskt. Kanske till och med värre än att dö.

Jag minns att jag sökte kraft i musiken, när det var som mest smärtsamt. Min ex-man blev totalt tillintetgjord och jag tyckte det vara fasansfullt att se hur han led när insikten drabbade honom med full kraft – vårt liv tillsammans var oåterkalleligen slut. På detta tidiga stadium visste barnen ännu ingenting. Hans sorg var så mäktig att den drabbade även mig och för att på något sätt ändå få energi, började jag lyssna på rock, inte klassiskt som jag annars alltid lyssnar på. Jag tror att aggressiviteten i rocken gav mig kraft att fortsätta kämpa och kraft att faktiskt kunna glömma hans lidande och ge mig hän åt kärleken, de få gånger vi kunde mötas. Och också kraft faktiskt att inte förlamas av samvetskval efter att ha krossat ett hjärta.

To be continued...

Yes: Owner of a Lonely Heart