Varför är vi så rädda för att bråka?

Varför är vi svenskar så rädda för att säga ifrån? Vi vågar liksom inte gorma, klaga, rasa och uttrycka vårt missnöje. Vad är det vi är rädda för?

En morgon för länge sedan var det stopp i tunnelbanan - riktigt dunderstopp, något som hände ofta det år SL bytte signalsystem. Alla var på väg till jobbet, det var fullproppat med folk på perrongen. Vi stod där tysta, gnisslade tänder och ångestsvettades. Eftersom jag skulle vara på ett sammanträde, var jag tvungen att försöka få tag i en taxi. Det lyckades! Taxichauffören var från Italien. När han fick höra om stoppet, sa han: "Jag förstår inte vad det är med er svenskar! Om det här hade hänt hemma i Italien hade det minsann blivit andra bullar - vi hade kört upp med bulldozers och bara krossat och rivit och härjat - och tutat utav bara helvete. Och tänk på bönderna i Frankrike - de lastade av tonvis med gödsel utanför parlamentet för att visa sitt missnöje." Fan, han har ju rätt, tänkte jag. Vad är det med oss - egentligen?

Stopp i trafiken - perrongen full av tålmodiga resenärer och inga bulldozers i sikte.

Ett annat exempel. Maten på restaurangen smakar inte gott... De flesta av oss säger ingenting (inte jag heller, för jag tycker det är pinsamt). Vi äter och betalar. Men sedan klagar vi - köttet var segt och pommes fritesen var kall och usch vad lite sallad man fick och ölen var avslagen. Jag hade en pojkvän en gång när jag var ung, och han älskade att klaga på saker och att bråka - han riktigt njöt. I affären kunde han säga till den ointresserade expediten: "Du ska inte jobba här!" På restaurangen brukade han säga: "Det här har jag inte lust att betala för." En gång sa han till en polis att han var klantig. Det höll på att sluta illa och nu har den f.d. pojkvännen emigrerat till USA. Där stortrivs han. Om det beror på att han inte har något att klaga på där, eller om alla andra också gnäller och härjar - det vet jag inte.

Jag har en misstanke om att vår rädsla för att bråka kan bero på att vi är rädda för att bli klassade som rättshaverister. I vårt land - landet Lagom, som styrs av Jante-lagen och alla de där "klokorden" som begränsar vårt tänkande - klistras det "etiketter" på människor som inte passar in exakt i mallen. Och har man fått en etikett på sig är det svårt att pilla bort den. En person som tydligt uttrycker sitt missnöje, kanske väljer att gå ut i media i ren desperation - riskerar faktiskt att bli avfärdad som rättshaverist. Det anses konstigt, nästan gränsande till abnormt, att offentliggöra sitt missnöje. Säkrast då att tiga och lida i tysthet.

Nu finns det i och för sig en verklig psykiatrisk diagnos för företeelsen rättshaverism - den heter "kverulansparanoia" och är en ganska svår och ibland riktigt farlig störning. (En viss lindring  - dock inte bot! - kan kanske uppnås om patienten får möjlighet att hyra en bulldozer eller ett ton gödsel.)

Caligula - led med all säkerhet av kverulansparanoia...

... och ytterligare ett solklart fall.