Livet i Landet Lagom

Jag gillar inte ordstäv och så kallade "klokord". Allra sämst tycker jag om dem som är broderade och inte går att sudda ut. Sådana visdomsord i koncentrat begränsar tanken och hindrar oss från att reflektera fritt. I vårt land finns massor av ordstäv - jag undrar om detta kan ha bidragit till vår nästan absurda "lagom-fixering"? Tack och lov tror jag att yngre människor inte längre känner till dem, men verkningarna av dem lever vidare - i generationer. Här kommer några exempel:

"Man ska inte gå över ån efter vatten"
Vad menas med det egentligen? Att man inte ska anstränga sig för mycket för att uppnå det man strävar efter? Bättre att ta det försiktigt och inte sikta för högt, för då riskerar Jante-luckan att smälla igen, rakt i ansiktet.

Eller:

"Bättre en fågel i handen än tio i skogen"
Vad fan? Resultat: man vågar inte förändra något av skräck för att förlora det man har. Bättre att stanna kvar på ett tråkigt jobb, än att gå vidare. Man vet ju aldrig... Och bättre att stanna kvar i äktenskapet som blivit till rutin och slentrian. Man vet vad man har - men vet inte vad man får. Inte undra på att så många lever sina liv i soffan, tittandes på andra, fiktiva, liv i TV-rutan. (Gör jag också ibland, förstås. Det är ju lite kul ändå.)

Och så:

"Hälsan tiger still"
Tolkning: man ska inte tala om att man är lycklig eller mår bra. Det är det ingen som är intresserad av att veta, sådant får man hålla för sig själv. Man ska inte förhäva sig. Frågan är bara om det är tillåtet att prata om sitt illabefinnande? Det är det säkert inte. Bara om man mår "lagom" dåligt.

Fin nytolkning...

... ännu finare nytolkning.

Jag har en liten historia om "Hälsan tiger still" - den handlar om den kulturkrock som kan uppstå när man som jag lever dubbelliv, mellan stad och land. Det finns stora skillnader, och då menar jag inte hur tätt man bor eller hur kommunikationerna fungerar. Jag menar de skillnader som inte syns. Min make och jag skulle förlova oss. Efter den långa kampen var vi lyckliga och stolta när vi gick till guldsmedsaffären för att köpa ringar. De glittrade så vackert på våra fingrar och våra hjärtan nästan svämmade över. Eftersom detta händer i mitt andra hem - på Öland - träffar vi så hans släkt och vänner. Vi viftar med våra ringfingrar, gestikulerar säkert ovanligt mycket. Men - ingen säger något. Ingen säger grattis. Ingen frågar om vi förlovat oss. Det är tystnad. Och jag blir ledsen och börjar undra, om folk kanske misstycker till förlovningen. Efter några veckors kompakt tystnad kan jag inte hålla mig längre, utan frågar min fästman. Han blir överraskad och förvånad. Men det är så det brukar vara här, om det inte är något fel, säger han. Man brukar inte säga någonting - om det är bra, eftersom "Hälsan tiger still". Mossigt, tycker jag. Bronsålder...

Men gammalt behöver inte vara mossigt. Gamle pappa Bach kan verkligen "rocka fett". Här kommer halvgammalt klös - Glenn Millers In the Mood. Missa inte trombon-kastandet på slutet.