En bok om odöda

Jag tror att den här boken egentligen handlar om kärlekens och tankens oerhörda kraft. En kraft som sträcker sig över tid och rum. På bokens omslag ser man en liten pojke. Han ser rädd ut, vettskrämd, men betraktaren kan se att han inte vill visa hur rädd han är. Över pojkens vänstra axel lutar sig ett ansikte - eller det som finns kvar av ett ansikte. Näsan är borta, läpparna likaså och ögat, utan ögonlock, stirrar tomt, men ändå vakande. Det tog ganska lång tid innan jag förstod vems ansiktet är. Det är pojkens mamma.

Ett omslag som tolkar bokens budskap i en enda bild.
Moderskärleken bortom livets gräns.

Pojken heter Magnus. Ansiktet tillhör barnboksförfattaren och illustratören Eva, gift med en av bokens huvudpersoner. Sent på kvällen den 13 augusti 2002 krockar hon med en älg och avlider av sina omfattande skador. Hon förs till bårhuset på Danderyds sjukhus. Men sent på kvällen börjar underliga saker hända där. Av någon oförståelig anledning börjar plötsligt de ganska nyligen avlidna leva - igen, just denna kväll. Beror det på den nästan omänskliga hettan, den förfärliga huvudvärken som tycks drabba alla levande, eller beror det på att all elektricitet börjar löpa amok? Eller beror det på ett oförklarligt "atmosfäriskt paradigmskifte"? De döda reser sig inne i bårhusen, de nyligen begravda kommer upp ur sina gravar. De har blivit omlevande. De rör sig, börjar vandra, de söker sig till sina tidigare hem. Men de är bara ett skal, utan förmåga att kommunicera. Finns det något medvetande därinne i de ruttnande kropparna? Varför har de plötsligt vaknat? Och vad vill de? I panik beslutar myndigheterna att samla alla de omlevande i ett öde, aldrig färdigbyggt bostadsområde ute på Järvafältet, i boken kallat Heden. Här samlas de ihop i de ofärdiga huskropparna, omgärdade av höga stängsel och vakter. Myndigheterna beslutar i all hast att de anhöriga på detta sätt ska kunna få besöka sina döda under ordnade former. Men riktigt så blir det inte - de omlevande kan inte kommunicera med de levande och några av de levande agerar ut sin skräck för detta okända. Kaos utbryter.

Verklighetens Heden - den aldrig färdigbyggda
tunnelbanestationen Kymlinge på Akallabanan i Stockholm.

Jag vet inte om denna bok egentligen ska kallas för en skräckroman. Visserligen är författaren oerhört detaljerad i beskrivningen av kroppens stadier av förruttnelse och väldigt effektiv i att bygga upp en dramatisk berättarkurva, där flera öden tvinnas samman. Men jag tror att han har ett budskap också. Alldeles i inledningen beskriver han den allra första signalen på att något oerhört håller på att hända: en larv kryper rakt upp ur en gravsten, genom stenen, utan att lämna något hål efter sig. Den detaljen återkommer på bokens sista sidor. Läsaren förstår nu att dessa larver inte är några vanliga likmaskar - de är själarnas puppor som väntar på att spricka sönder och släppa ut de omlevandes själar - som fjärilar. Barnboksförfattaren Eva, pojken Magnus mamma, upphör att vara omlevande när kroppen faller samman och den lilla puppan spricker, fjärilen befrias och flyger rakt geonom taket. Först då kan hon kommunicera med sin son och meddela att hon är med honom alla dagar och att han inte behöver vara rädd.

Fjäril som landat.

Denna bok handlar om tankens och kärlekens kraft, som tränger genom allt. Det har ingenting med ockult eller övernaturligt att göra - det har bara att göra med det oerhörda hos oss människor: att vi kan tänka och älska.