När vi kom hem till Ölandshemmet från vår lilla resa, funkade inte datorn. Panik... Nu gick det inte att blogga! Fram med gamla manualer och små häften med obegriplig text och teckningar som bara den som gjort dem kan tolka. Min man trycker på ett antal knappar - men det förvärrar snarast situationen. Mystiska bokstavskombinationer flimrar förbi på skärmen. Jag är rädd för apparater - inte på samma sätt som för spindlar, den här rädslan har mera med känslan av hjälplöshet att göra, och skräcken för att göra fel och "ställa till det"... Jag vet att vissa datoranvändare blir arga när "apparathelvetet" krånglar. De vill slåss, kasta apparaten i golvet eller sätta en yxa rakt i hårddisken. Jag önskar att jag också vore sådan - vreden är lite mer konstruktiv än rädslan, trots allt. Jag vågar inget göra.
 |
| Inte så konstruktivt... |
Maken ringer till en gammal kompis som är datorexpert. De talas vid en kort stund och efter några ytterligare knapptryckningar är problemet löst. Vilken lycka! Konsultationen varade sex minuter och kostade 500 kronor och klienten/patienten blev botad på direkten. Jag är ju psykoterapeut och mitt timarvode är också 500 kronor. Mina klienter blir inte botade på direkten - det kan ta åratal... Är det kanske därför som tekniken värderas högre? Det går fort. I vår tid har vi vant oss vid att saker ska gå snabbt. (Vem fan vill skicka ett vykort som tar tre veckor för att komma fram, när man kan skicka ett MMS?) Självfallet skulle jag också vilja bota på direkten - vilken grej, egentligen. Klienten går ut efter 50 minuter: frisk och nyter och rustad för ett nytt liv. Quick fix. Men jag undrar hur den terapisessionen skulle se ut? Regression tjugofem minuter samt rekonstruktion tjugofem minuter? Låter inte som något humant alternativ för vare sig terapeut eller klient.
 |
| Basil Fawlty - väldigt rädd för terapeuter. Inte så konstigt kanske. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar