Mera pärlor till svinen!

Det finns en stråkkvartett som kallar sig Pärlor för svin. Varför de kallar sig så, vet jag inte. Det är ju inte särskilt finkänsligt mot publiken... Men, är det egentligen så fel, att kasta pärlor för svinen? Tänk om någon av grisarna skulle hitta en pärla - och tycka den är vacker - vad händer då? Säkert inget dåligt, iallafall.

När jag är i mitt andra hem på Öland, läser jag Ölandsbladet. Det är en liten landsortstidning som bevakar lokala företeelser som pensionärernas träff i församlingshemmet och auktioner ute i byarna och där loppisar och marknader är förstasidesstoff. Detta är inte menat som negativ kritik. Vad väljer jag själv att läsa om i min Dagens Nyheter? Kanske inte alltid det inkännande reportaget från svältens Mali, utan hellre en artikel om det löjligt bombastiska modehuset i Vällingby eller hur det gick för Brommapojkarna i senaste turneringen. Idag tisdag står i Ö-bladet ett referat av en s.k. trivselträff i Persnäs, med dragspel, allsång och lotterier. Folk lär ha varit glada och nöjda. Men - och det är det som gör mig så lycklig - allra gladast och nöjdast blev de av kvällens höjdpunkt: när Byteaterns skådespelare, regissör och författare Lars Sonnesjö äntrade scenen med sin docka. Dockan heter Erik Johan Stagnelius. Sonnesjö och dockan samtalar - om liv och dikt, sorg och glädje. I denna korta dialog får publiken möta den store lille skalden, han som kunde förvandla det öländska ljuset till strålglansen över den grekiska gudavärlden. Han som kunde bygga med språket, så att det blir som en porlande stråkkvartett eller en mäktig symfoni. (Jag skrev om honom i mitt tidigare blogginlägg Erik Johan och Michael J.)

Lars Sonnesjö samtalar med skalden Stagnelius
- en dialog över  århundradena.

"Man ska inte kasta pärlor för svinen" heter det i det gamla talesättet. (Ett sådant där gammalt förstenat klok-ord igen...) Vad menas - egentligen? Menar man att det inte är någon idé att ge det allra bästa, om man tror att publiken ändå inte förstår? Konsekvensen av ett sådant resonemang kan bli förödande. Stagnation, tystnad, tillbakagång. Människoförakt, tycker jag.

Grisen har fått smak för pärlor - inte så fel alls.

Jag läste någonstans om en forskare i zoologi som hade fått i uppgift att lösa problemen i en grisfarm, där grisarna var stressade och arga och bet varandra. Grislivet hade blivit outhärdligt för både grisar och bonde. Efter en tids idogt forskningsarbete, kom man fram till att man skulle pröva att ställa upp högtalare och låta musik av Mozart klinga i stian. Vad hände? Jo, grisarna blev lugna och harmoniska, fick bättre aptit och slutade att angripa varandra. Säkert blev köttet mycket godare också. Slutsats: vi svin behöver pärlor!