Vision eller vansinne?

Vi är på minisemester, min man och jag. I Gränna. I den här lilla staden föddes för snart 160 år sedan en man som hette Salomon August Andrée. Han hade stora visioner om berömmelse och en plats för sig själv i historien. Det fick han också - fast till ett högt pris, inte bara för sig själv utan för flera andra. Han och två andra män skulle flyga ballong till Nordpolen, men det gick totalt snett. På hösten 1897 kapsejsade ballongen på Vitön - långt, långt från polen - och Andrée och hans båda kamrater fick gå över isen. De frös, de fick feber och hemska diarréer och avled till slut, en efter en. Först Axel, den yngste - den nyförlovade brorsonen till August Strindberg, sedan Samuel August själv och så till slut den norske deltagaren Knut Fraenkel. Knut fick begrava de andra två. Hemma väntade fruar och fästmör. De fick vänta i 33 år. Då hittades kvarlevorna efter expeditionen. För att meddela sig med omvärld och anhöriga, hade expeditionen med sig brevduvor och flaskpost, det enda meddelandet som hittades var buret av en brevduva, som sköts ner av misstag. I meddelandet stod att allt var bra. Men det var det ju inte.

Ballongen har kapsejsat. Nu måste männen gå över isen för att nå Nordpolen.
Trettiotre år senare återfanns deras kvarlevor - inte långt ifrån nedslagsplatsen.

Vad känner man när man går och tittar i montrarna på Andrée-museet i Gränna? Där ligger de stövlar männen hade på sig när de vadade i isvatten och de stickade tröjorna som skulle skydda dem från den isande kylan. Där ligger gamla rostiga konservburkar, bandage och förband. Och framför allt: man hittade filmrullar som framkallades så att det gick att se fotografier från denna färd genom "det vita helvetet", som Andrée uttryckte sig i sin  dagbok. Och så står där en flaska champagne av yppersta kvalitet. Jag känner två saker: först en enorm beundran inför detta mod. Vilket storslaget företag att ta sig till Nordpolen med en ballong. Och vilken naiv tilltro till sig själv, till upptäckarlusten och till Vetenskapen. Och att ta med sig champagne av finaste sorten. Var flaskan med för att fira framkomsten till Nordpolen? Eller var den med för att döva tristessen och dödsångesten? Den andra känslan är skepsis inför denna vansinnesexpedition. Hur kunde en man överhuvudtaget tro att detta företag skulle lyckas? Och hur hade han samvete att dra med sig två andra människor in i detta vansinne? Men ändå, känslan av beundran överväger: jag fylls av den allra största vördnad och glädje inför den mänskliga naturens storhet. Alla tankar, alla visioner, allt framtidshopp, all kraft att ständigt nå framåt, att upptäcka nytt, att utforska det okända. Den stora kärleken till Vetenskapen - den som skulle förklara allt, lösa allt och placera människan högst upp i skapelsens krona. Det svindlar för mig när jag går omkring i det lilla muséet. Människan är en häftig varelse. Det är härligt att få vara en människa!

1930 kom kvarlevorna av de tre männen till Stockholm. Deras kistor fördes i triumf genom staden och följdes av stora folkmassor.

Wolfgang Amadeus Mozart: Sanctus ur Requiem. Tragisk triumf. Grandiost!