Skit eller mästerverk - vem avgör det?

Kan man säga att något är "bra smak"? Att något är "dålig smak"? Finns det något slags objektiv "smakskala" som går att mäta efter? I ena änden, längst ner i botten, finns all riktig skit och dynga. I den andra änden - topp-änden - där befinner sig mästerverken. En av mina bästa vänner säger att jag är en "smaktaliban". Jag antar att han menar att jag har en diktatorisk inställning till vad som är bra och dåligt och att jag inbillar mig att det är jag som har den där objektiva smakskalan inneboende i mig på något sätt. I viss mån är jag rädd att han har lite rätt...

Är det avsikten bakom verket som avgör dess kvalitet? Eller är det den tekniska kvaliteten? Eller är det graden av påverkan på den som upplever verket - det som slår starkast, är bäst? Och om någon verkligen tycker att det som jag dömer ut som "skit" är vackert - är det inte vackert då? Förmodligen sitter skönheten i betraktarens öga - så den där smakskalan är väl totalt subjektiv... Eller?

Inom bildkonsten finns det många exempel. Här kommer några stycken. Först en tavla som jag tycker är fantastisk, enligt min inneboende smakskala ett verkligt mästerverk och jag tror säkert att de flesta håller med mig. Hur konstnären fångat mannens psyke genom att så inkännande avbilda den oroligt rynkade pannan, den avvaktande, sökande blicken och den lite bittert hopknipna munnen. Men så kände han väl förhoppningsvis modellen väl - eftersom det är ett självporträtt.

Rembrandt - självporträtt. En bekymrad man med många tankar.

Här kommer ett till mästerverk - enligt smaktalibanen. Ett självporträtt av betydligt senare datum. En iakttagande man med blick för färg - särskilt blått. Emil Nolde var ju både kolorist och expressionist.

<><><> 

Emil Nolde - med ögon känsliga för blått.

Jag var på konstmuseum i Köpenhamn en gång. Det var en utställning med en av mina favvisar, Anselm Kiefer. Han gör bautastora målningar som skildrar efterkrigstidens depressiva sidor - mycket grått och brunt, en känsla av aska vilar över hans verk. Störtade flygplan och öde landskap - nästan allt i monumentalformat. Jag var mycket imponerad och kände mig nästan personligen drabbad när jag stod där framför skildringen av det störtade flygplanet. Plötsligt hör jag en högljudd och ilsken mansröst bakom mig, som säger: "Det där - ska det vara konst? Det där - det kan jag göra lika bra själv!" Jag blev faktiskt lite arg, vände mig om och levererade min standardreplik: "Oj,då!" Den ilskne mannen blängde på mig och avlägsnade sig med näsan i vädret.

Platsar inte på konstmuséet - enligt smaktalibanen.