Tala är guld - Del II

Vi diskuterar ofta känslor hemma - Storasyster, Lillasyster och jag. Flickorna har många och starka känslor och det har jag också, förstås. Vrede pratas det om. Sorg också. I Lillasysters klass brukar det heta "Är du sur, eller!??" när man i själva verket är ledsen. Men att vara ledsen är liksom inte lika coolt. Det är ett tecken på svaghet - och svag vill ingen vara. Mycket starkare och tuffare då att bli sur och putt. Tårar är till för nördar och mesproppar. Vad konstigt egentligen att det är så. Jag minns att när jag gjorde min psykoterapiutbildning läste vi om att bakom så många yttringar av ilska, förakt, nonchalans, sarkasm ligger just en djup sorg. Det är tårar bakom vredesvrålet och den nedlåtande kommentaren - kan vara iallafall. Tårar som stelnat och blivit till sten i hjärtat.

En annan känsla som ingen vill kännas vid eller erkänna att man har är avundsjuka. Vi pratar ofta om avundsjuka vid matbordet när den gångna skoldagen avhandlas. Nästan alla konflikter tjejer emellan har sin rot i denna känsla, tror jag. Vem är snyggast - egentligen? Vem står högst på listan? Vem innehar andraplatsen? Och vem är fulast? Har hon större tuttar än jag?? På en skala ett till tio - var är JAG?? undrar Storasyster allvarligt. Och hon vill ha ett riktigt svar. Inget "Jag vet inte". (Och jag förstår henne, för i grund och botten är jag precis likadan. Även i min ålder scannar man av var någonstans i hackordningen man kan positionera sig - såväl i snygghets- som i kvalifikationshänseende.)

Är hon snyggare än jag?? En ytterst brännande fråga.
Jag är inte säker på vilka damerna är, men jag tror att det är
Sophia Loren till vänster.
(Och hon borde inte ha någon som helst anledning till avundsjuka.)

Konkurrensen om topplaceringen är grymt tuff. Om högsta hönset känner sig hotat blir det hårda tag och kritiska kommentarer som svider. Man knycker nonchalant på nacken åt den nya tröjan eller bjuder inte in till filmkvällen, eller så hamnar man utanför i gruppkonversationen på mobilen. Klassificeringen av kompisarna är väldigt tydlig. Vissa flickor deltar i skönhetskampen, andra ger upp och satsar på andra saker, hästar till exempel eller så blir de "emosar". De som deltar i skönhetskampen har en svajig tillvaro. Ena dagen strålande glada, andra dagen inte värda ett dugg. Det kan räcka med att ta fel örhänge på morgonen eller att håret inte ligger exakt som det ska på huvudet. Då kan det komma en elak kommentar. Men, säger jag, kan man inte helt enkelt bara berätta att man är avundsjuk? Helt enkelt säga: "Vad snygg du är - jag blir nästan lite avis." Eller: "Vad duktigt du var på matteprovet - jag blir faktiskt avis." Istället för att agera ut sin avundsjuka och mobba och sabotera? Flickorna ser lite frågande ut och jag förstår, att så lätt är det naturligvis inte.

Carin Götblad - min nya idol.

Häromdagen såg jag en TV-intervju med f.d. länspolismästaren i Stockholm Carin Götblad. Fram till nu har jag haft en ganska diffus bild av henne - men nu klarnade bilden och jag fick en ny idol. Eftertänksam, påläst, klok, självkritisk, humoristisk. prestigelös. Hon har upplevt många mycket svåra saker - inte bara yrkesmässigt utan även privat. Hon har bl.a. förlorat en ung son. Det lyste tydligt igenom i intervjun hur drabbande denna upplevelse av maktlöshet varit - men vad som lyste minst lika starkt var hennes förmåga att vända denna upplevelse till något konstruktivt - något som andra människor kan dra nytta av. Carin Götblads svar på nästan allt är: prata med varandra. Var inte tysta. Börja prata i tid - innan det svåra hunnit växa sig övermäktigt. Mammor ska prata med pappor. Barn ska prata med andra vuxna. Barn ska prata med barn. Poliser ska prata med ungdomar. Psykologer ska prata med poliser. Politiker ska prata med "vanligt" folk. Som sagt: tala är guld. Tiga är alls ingen ädelmetall.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner