Att köra bil är underbart!

Jag fick ju mitt körkort förra året. Förresten - fick och fick... Det kostade blod, svett och tårar och en helvetes massa pengar. (Skrev om det i mitt blogginlägg för längesedan - Triumfens ögonblick.) Men nu har jag glömt allt elände. Konstigt nog. Jag trodde att jag skulle vara arg på Trafikverket och Transportstyrelsen länge, länge. Men det gick över i samma stund jag klarade uppkörningen. All vrede var plötsligt som bortblåst. Hur många gånger jag körde upp tänker jag inte berätta... Känslan av lycka och triumf var oerhörd. Seger!

Körkortet är mitt! Seger!!

Nu är det bara härligt och underbart att köra bil. Jag skulle kunna köra hur långt som helst - det är så roligt att jag nästan inte vill komma fram, för då tar resan slut och jag måste kliva ur bilen. En vecka efter att jag fått mitt körkort, köpte jag en bil - min allra första. En röd Mercedes B-klass. Den ser ut som ett jättestort marsvin. Rund och bullig och med nosen nedåt och stor ända. Det blev kärlek vid första ögonkastet - den var röd, den var rymlig, den var trygg och den hade panorama-soltak. Tidigare i mitt liv har jag alltid skrattat lite åt folk som putsar på sina bilar. Jag tyckte att de var petiga och prylfixerade och kanske till och med aningen perversa. Men nu är det annorlunda... Vem är det som  putsar och vaxar? Och vem är det som mår direkt dåligt när bilen ser grå och dammig ut? På julafton förra året hade jag gömt Storasysters och Lillasysters julklappar i bakluckan på min röda Merca. När jag smög ut till garaget på morgonen för att hämta paketen, upptäckte jag att bilen var mera grå än röd. Vad händer? Jo, jag åker direkt till biltvätten. Måste ju ge bilen en tvätt med vaxning i julklapp. Att klä plastgranen får vänta... Är jag pervers?

Biltvätten - ett favoritnöje numera.

Idag reste maken och jag många mil för att hämta hans nya bil: en metallic-svart Mercedes A-klass. Vilken lycka! Och på hemvägen från bilhallen kompiskörde vi - den svarta A-klassen först och den röda B-klassen efter. Tänk att få uppleva det! Det är så stort, så stort för en människa som tagit sitt körkort så sent i livet. Att äntligen få vara med och leka med de stora bilarna. Vi var så sprudlande glada, min bil och jag där vi susade fram på vägen med musiken dånande i högtalarna.

Här borde jag förstås spela O Lord, won't You buy me a Mercedes Benz, men det tänker jag inte göra, för jag tycker att den är lite tråkig. Jag ska försöka hitta den ultimata bilmusiken imorgon istället.



Copyright: Åsa Adolfsson Wallner