Here I go again

Ibland är det inte alls roligt att leva på ett "annorlunda sätt". Jag gör ju det - men det är inte på något sätt frivilligt. Jag långpendlar mellan mina båda hem - mellan storstad och landsbygd. Mellan man och barn. Mellan mamma-liv och hustru-liv. Jag kan aldrig få uppleva mina livsroller på samma plats mer än någon enstaka dag i sträck.

Många människor - särskilt makens kompisar - tycks tro att detta är det ultimata livet. Ingen rutin, ingen slentrian. "Å, vad skönt!" säger de "att få ha hela helgen för dig själv!" De verkar nästan lite avundssjuka - där de bor med sina fruar i sina hus och sitter i sina soffor och tittar på sin TV. De längtar bort - till något annat, tydligen. Konstigt, tänker jag. Att de inte kan värdesätta det fantastiska i att de får ha varandra - alltid.

De behöver också koppla av i TV-soffan tillsammans.

Måste det bli så, att när man väl fått det man vill ha - då tar man det för givet? Då ser man inte längre den fantastiska gåvan? Man vänjer sig vid lyckan - och då försvinner den på något mystiskt sätt. Många gånger har jag läst om människor som drabbats av svåra personliga katastrofer - de har tappat fotfästet, förlorat allt, blivit livshotande sjuka. Först då har de plötsligt fått syn på den där lyckan som tidigare försvunnit bort runt hörnet i diset av rutiner och vardagsbestyr och då har de greppat den med den hungriga kraften hos den som i sista sekunden ser en chans till räddning.

Imorgon är det dags att ta farväl igen av maken - för ett tag - och återvända de 45 milen till barnen. Drömmen vore att ha alla dem jag älskar på samma ställe. Men den drömmen kommer nog inte att bli verklighet på ännu många år. Men - som jag skriver i min profiltext - jag ger aldrig upp. Istället sätter jag mig bakom ratten och kör. Som ackompanjemang imorgon tänker jag nog välja Here I go again. Och tänker särskilt på raderna Oh Lord I pray you give me strength to carry on.

Here I go again. Whitesnake och David Coverdale.

 

 

 

 

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner