Gasen i botten: Musik!

Nu vet jag vilket musikstycke som är den ultimata bilmusiken! Fast det tänker jag inte tala om riktigt än. Det kommer på slutet.

Musik är nog den konstart som går mest direkt in i vårt känsloliv - förbi intellekt och censur, förbi tankeförmåga och verbalitet. Det måste ju vara av det skälet som musik spelar en så stor och genomgripande roll i de flesta människors liv. Men vad är det som gör att man älskar ett musikstycke och vill höra det om och om igen?

Jag tror att svaret på den frågan är "överensstämmelse". Att det finns något hos den som skapat musiken som slår an något hos den som lyssnar. Att skapare och mottagare har något gemensamt - något på djupet av sina respektive själar. Ett slags gemensam sträng som vibrerar med samma våglängd. Ett släktskap. Just det kan säkert förklara varför vissa tycker att ett musikstycke är underbart, medan andra tycker att samma stycke är bara skit. Antingen är man själsligen släkt med skaparen eller så är man det inte.

Mozart eller...

...Sting spelar egentligen inte någon roll.
Det är överensstämmelsen som betyder något.

Min make och jag brukar ofta diskutera musik. Vi kommer från så vitt skilda läger som bara är möjligt och av det skälet kan diskussionerna blir rätt så livliga. Det han tycker är toppen avfärdar jag som banal goja och det som jag tycker är toppen, definierar han som krångligt, tungt och tråkigt. Han hävdar att spelglädjen är viktigare än perfektionen - medan jag hävdar precis motsatsen. Han gillar glad musik att spela till. Jag gillar sorgsen musik att grubbla till. Så blir vår diskussion dynamisk också. Men idag, när jag skulle skriva om den ultimata bilmusiken, mindes jag ett musikstycke som han visat mig - en musik som var helt ny för mig. Det var en stor upplevelse av stor kraft och skönhet och nu vet jag att just den musiken är den ultimata musiken att ratta bilen till. I varje fall slår det an den där strängen hos mig - den farliga, häftiga strängen, som vill trycka på gasen, köra om i 130 knutar och utmana lastbilar och långtradare. Jag vill faktiskt inte alltid grubbla - jag vill braka fram på motorvägen också. Och då vill jag att det dånar i högtalarna:

Calling Elvis med Dire Straits. Mark Knopfler på gitarr och sång:

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner