Som en sång för döva öron

Som jag ju tidigare skrivit, söker jag jobb. Varje dag. Med ljus och lykta. Det tar många timmar i anspråk; läsa igenom alla listor över lediga jobb, formulera CV och personliga brev - formklippta efter det jobb man söker. Eller så skriver man s.k. intresseanmälningar till arbetsplatser man skulle vilja jobba på. Ibland ringer man också - men det är inte så ofta någon svarar i andra ändan, för oftast är det inte den aktuella arbetsplatsen man kommer till då, utan till ett rekryteringsföretag. När man sedan får veta två saker (som jag skrev om i de tidigare blogginläggen Stängda dörrar del I och Stängda dörrar del II) - nämligen att arbetsgivarna/rekryterarna tydligen inte alltid läser ansökningarna samt att intresseanmälningarna oftast hamnar i "runda arkivet" - då känns detta sökande plötsligt blytungt och hopplöst. Tala om att kråma sig i onödan. Som en skådespelare som ger sitt allt på en tom teater, som en sångare som sjunger för döva öron.

Upp på scenen och ge järnet. Men var är publiken?

Det är verkligen arbetsgivarnas marknad - massor av sökande på varje tjänst. Det är som i den darwinistiska vildmarken - the survival of the fittest - där bara de mest högröstade, starkaste och vackraste får äta sig mätta och para sig. Men hur kan arbetsgivarna veta att den de får verkligen är den som är "the fittest", om de inte läser alla ansökningarna? Jag tror tyvärr att all den här cirkusen kan formuleras i tre ord: tur, slump och kontakter. Svårare än så är det inte. Lika lätt och lika ofattbart som den Nåd som de kristna talar om. Amazing Grace alltså. Den som kan drabba vem som helst, när som helst - ibland helt oförtjänt.

Också ett vägmärke.

Vi hade en granne i radhuslängan - nu har familjen flyttat till ett fristående hus inte så långt härifrån. Deras äldsta dotter och min äldsta dotter har varit bästisar sedan de var tre år gamla. Det är hon som brukar kallas Bästisen i mina bloggtexter. Bästisens pappa är pastor i en liten frikyrka och mycket brinnande i sin tro. Han går ofta ner i sitt arbetsrum i källaren och talar med Gud - eller Far, som han säger. Pastorn jobbar natt på sjukhus för att kunna ägna dagarna åt sin lilla kyrka och åt väckelsen som han hoppas snart ska svepa som en stormvind över landet. När jag träffade honom häromdagen, frågade han hur det gick med jobbsökeriet. "Jag jobbar på", svarade jag, "men än så länge har det inte blivit något. Tyvärr..."  "Har du pratat med Far då?" frågade pastorn. "Jodå", sa jag, "det har jag. Men han har visst blivit lite döv på ena örat". Pastorn tyckte inte att jag var rolig alls, det såg jag. Men - skämt åsido - skaffa dig en hörapparat Gud!

Här skulle jag förstås spelat Amazing Grace - men jag gillar faktiskt inte den. Och eftersom Gud ändå verkar höra lite illa, kan jag lika gärna spela något helt annat: temamusiken ur filmen Taxi driver. Kompositören heter Bernard Hermann. Lyssna på altsaxen - det är väl en bön, om något.

 

 

 

 

© Åsa Adolfsson Wallner