Vikten av att träna

Jag tränar ganska mycket - minst tre gånger i veckan på gym. Det är säkert den allra bästa medicinen mot att sjunka ner i förtvivlan och apati när man som jag är äldre och söker arbete, tyvärr hittills utan framgång. Känns det riktigt motigt, kan det bli en och annan löprunda också. Jag brukar köra rätt hårt på gymmet - det är jobbigt och ibland tar det emot rejält att ge sig iväg, men för det mesta är det hur kul som helst - särskilt efteråt.

Alla är inte motiverade - tyvärr...

När man står och trampar i crosstrainern har man god utsikt över träningslokalen. Blicken flyger över de tränande. Gubbarna jobbar ganska hårt och svettas med sina skivstänger och benpressar. Men damerna... De sitter på träningscyklarna och pratar, de sitter på pilates-bollarna och pratar, de stretchar lite - och pratar. Svettas gör de inte, trots att de har massor av kläder på sig - tror aldrig att jag sett någon dam i kortbyxor. Jag svettas mycket när jag tränar - för jag försöker lyfta så tungt jag kan. Men så är jag inte särskilt poppis heller. Inte bland damerna iallafall. De säger att jag borde ta det lugnt, att det kan vara farligt att anstränga sig för mycket. Man kan få en propp eller en hemsk attack av något slag.

Kan träning vara farligt? En del tycks tro det.

En gubbe - han är säkert över åttio år - är både krum och halt. Han ser så klen ut att man nästan blir lite orolig när han äntrar crosstrainern. Men så häromdagen kastar han sig ner och gör tjugo armhävningar på raken. Jag stirrar beundrande och konstaterar att jag aldrig skulle kunna göra motsvarande. Gubben skrattar glatt och säger att så där gör han varje morgon, minst en omgång, sedan tonåren.

Att kämpa är inte farligt.

Ibland undrar jag om kvinnor ur den äldre generationen inte förstår värdet av att röra på sig - de verkar snarare tro att träning är något farligt, att kroppen bli utsliten av att användas. Min mamma var ett exempel på detta. Hon var fullt och fast övertygad om att man kunde vila sig till muskler. Kortfattat kunde man väl säga att hon prioriterade soffan framför crosstrainern och att det tyvärr i längden visade sig vara en felprioritering. Ganska tidigt i livet opererade hon sina höftleder och fick proteser. Nu var det viktigt att träna sig till en muskelkrage kring protesen - då skulle den hålla bättre. Så mamma fick gå på träningskurs. Men sedan kursen avslutats upphörde hon omgående att röra på sig. Kursen var så jobbig och ansträngande att hon måste vila upp sig - i flera år. Ända tills det blev dags för nästa operation. Det blev många operationer och långa konvalescensperioder och ingen ork för träning. När hon blev gammal, förtvinade hennes benmuskler och höftproteserna lossnade av sin egen tyngd. Att ta en promenad blev ett övermäktigt projekt och hon tillbringade till slut all sin tid inomhus. Jag är fullt övertygad om att hennes ålderdom hade sett helt annorlunda ut, om hon kunnat inse betydelsen av kroppslig aktivitet. Hennes svåra depression hade blivit mildare och hennes ångest över den förfallande kroppen hade inte behövt bli så total.

Slutsats: träna - för glödheta xxx! Det kan kanske kännas tungt i början, men sedan blir det kul och känslan av tillfredsställelse och kroppskontroll efteråt är obetalbart härlig. Och förresten: svett är det bästa skönhetsmedlet!


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner