Känslan av medeltid

Har varit bortrest några dagar och blev lurad på hotellet - de lovade internetuppkoppling, men den fungerade inte. Kris!! Därför har det inte blivit några inlägg på bloggen. Och det känns inte alls bra. Jag vill verkligen inte att mina läsare ska tro att jag slutat bry mig om dem och slutat leverera. Men nu är jag hemma igen i mitt lilla mini-arbetsrum (= en f.d. garderob), så nu blir det inlägg igen.

Trots internetproblemet var det trevligt i den västgötska staden Skara. På lördagen besökte vi en mycket liten kyrka som heter Våmb. Kyrkan var så liten att interiören inte var större än ett vardagsrum - vitkalkad och stram. I valvet framför altaret hänger Jesus på korset, lång och utmärglad. Inte alls den segrande himlakonungen med krona på huvudet, utan en person som verkligen ser ut att ha mycket ont där uppe på sitt kors, där han hängt i över tusen år.

Våmbs kyrka strax utanför Skövde.
Den lilla kyrkan ligger som ett lamadjur på Billingens sluttning.

Efter Våmb åkte vi vidare till den stora klosterkyrkan i Varnhem. Stor, mäktig och svindlande högt till tak. Och en helt otrolig akustik. Runt om den stora kyrkan bodde under tidig medeltid munkar från hela Europa i sina klostersalar. Ett litet kristet samhälle befolkat endast av män, mitt ute på den hedniska Västgötaslätten. Jag kan inte låta bli att fundera på hur det kunde ha varit att leva där på den tiden. Ingen spelfilm kan nog någonsin skildra det mörker och den kyla som härskade. Den tystnad som rådde och den känsla av övergivenhet som måste ha drabbat med full styrka när människorna stod hjälplösa inför sjukdom, död och naturkatastrofer. Inte undra på att vidskepelsen var stor - skräcken inför allt okänt måste ha varit ännu större.

Jag skulle aldrig ha klarat att leva på medeltiden - det kände jag väldigt tydligt där jag idag satt i min bil och körde genom Sverige. Tänk om det gamla hednafolket skulle stå och se på oss sentida ättlingar som susar fram i våra bilar på E4. Skulle de avundas oss eller skulle de skaka på sina huvuden och tycka att vi rusar genom våra liv? Kanske står de där ute på slätten och ser på oss, fast vi inte kan se dem?

Eftersom jag är väldigt intresserad av musik, tänkte jag ta ett exempel på hur det kanske kunde ha låtit i den lilla, lilla Våmb om några munkar från Varnhem kom resande dit och sjöng lite för de bybor som kom till mässan. Prästen i Våmb berättade för oss att munkarma gjorde så ibland och då fick de sova över i en liten kammare uppe i tornet. Musik från tidig medeltid - över tusen år gammal. Entonig, ödslig - tycker jag. Blir nästan lite rädd. Den heter Magnushymnen och är skriven av norska munkar som bodde på de karga och vindpinade Orkneyöarna - säkert mycket, mycket ödsligare än Västgötaslätten...

 

 

 

 

 

 

© Åsa Adolfsson Wallner