måndag 8 oktober 2012

De gamla mammorna

Jag har två riktigt goda kvinnliga kompisar - bästisar, skulle jag nog vilja säga. Båda bästisarna har sina mammor i livet. Mammorna är nu mycket gamla och mycket sköra. Och båda mammorna bor kvar i sina hem. Det är en massa praktiska problem, det vet jag. Vem ska handla? Hur ska hon orka? Varför kommer inte hemtjänsten som den lovat? Vem ska köra mormor till sommarhuset? Kommer mormor verkligen att klara trappan? Bästisarna suckar lite ibland och jag förstår att det är jobbigt. Men - så säger de, att det ändå känns så bra att de gamla mammorna fortfarande är delaktiga i det levande livet. Att de gamla mammorna får vara med - så mycket de vill och orkar. Inte mer. Och bästisarna hjälper dem, för att de älskar de gamla mammorna. Det är vackert att höra om och jag tänker, med ett litet styng i mitt hjärta, att så hade jag också velat ha det.

Sammanhang är livet.
 
Min mamma avled för tre år sedan. Hennes sista tio år blev ett helvete, med en fantastisk paradisisk paus på ett och ett halv år. När mamma var 74 år drabbades hon av en svår depression och tappade fotfästet i tillvaron. (Jag skrev om detta i mitt inlägg Jag tror på samtalets kraft.) Mamma vägrade allt. Man skulle kunna säga att hon gick in i ett slags storstrejk mot livet. Hon slutade äta, klä sig och ville inte träffa sina barnbarn. Inga dörrar ville/kunde hon öppna. Samtalsterapi - som jag ju kämpade för - fick hon inte, eftersom hon ansågs för sjuk och för gammal. Efter att ha prövat allt, tog jag det drastiska beslutet att helt sonika flytta henne till ett äldreboende som låg nästan granne med vårt radhus i Vällingby. Jag tog henne direkt från en sluten sjukhusavdelning till det nya hemmet, en tvårummare som jag inrett med hennes egna möbler. En desperat handling kan det tyckas, men det fungerade.

Söder Mälarstrand i maj.

Mamma fick komma ut i solen för första gången på sex långa år, när vi väntade på bårtaxin utanför sjukhusentrén. Hon låg på båren när solstrålarna träffade hennes ansikte. Hon log och sa "Vad skönt!" Sedan körde bilen genom ett ljusgrönt Stockholm i maj. Mamma låg på båren och tittade stint i taket, men plötsligt, på Söder Mälarstrand, fick hon syn på tunnelbanan som kom körande över bron. Hon reste sig upp lite på båren och tittade förvånat. "Ser tunnelbanan ut så nu? Jag trodde de var gröna!" Sedan var mamma full av intresse. De ljusgröna pilarna utmed kajerna, solglittret i vattnet, bilarna, Västerbron. Allt var som nytt. Så kom vi fram och mamma rullades upp i lägenheten, fortfarande på båren. Jag var dödligt rädd. Hon som de senaste åren underkänt allt, precis allt. Jag väntade på repliken: "Nej - här vill jag inte vara!" Men den kom inte. Istället spred sig ett leende i hennes tärda ansikte. Hon reste sig från båren och gick ut på balkongen där syrenerna blommade utanför. Hon stod därute en ganska långa stund. Så vände hon och kom in och sa: "Här vill jag vara!"


Blommande syrener.

Så fick mamma en ny antidepressiv medicin som hjälpte. Hon vaknade till liv, återknöt kontakten med sina båda barnbarn (mina flickor), sina gamla vänner. Hon skaffade till och med nya vänner. Hon blev just en sådan där drömmormor flickorna längtat så efter. Härliga middagar, bakning, sagor, utflykter, och all hennes flödande fantasi. Det var nästan som i en dröm och jag var rädd att vakna.

Efter ett och ett halvt år, bestämde sig mamma - alldeles på eget bevåg, utan att informera en enda människa - för att sluta ta sin medicin. Hon hade alltid varit skeptisk till mediciner och nu tyckte hon att hon mådde så bra, att det inte skulle ätas mera piller. Sedan gick det fort, väldigt fort. Vi var på en restaurang för att fira att jag tagit min nya examen - då såg jag plötsligt hur ångesten strålade ur hennes ögon, som svarta pilar. Inom lite mer än ett år var hon död. Så misskött och missförstådd som bara den kan bli som är både gammal, sjuk i kroppen och sjuk i själen - fast inte dement. För då "ramlar man mellan stolarna", som det så vackert heter. Den sista kampen blev mycket svår för alla inblandade.

Jag ville inte att det skulle sluta så. Men det gjorde det. Och jag önskar verkligen att mina flickor fått ha sin fina mormor kvar - åtminstone ett litet tag till. Storasyster brukar ofta säga, att hon längtar efter mormor så väldigt mycket och jag ser att hon verkligen menar det.



Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar