![]() |
Sammanhang är livet. |
![]() |
Söder Mälarstrand i maj. |
Mamma fick komma ut i solen för första gången på sex långa år, när vi väntade på bårtaxin utanför sjukhusentrén. Hon låg på båren när solstrålarna träffade hennes ansikte. Hon log och sa "Vad skönt!" Sedan körde bilen genom ett ljusgrönt Stockholm i maj. Mamma låg på båren och tittade stint i taket, men plötsligt, på Söder Mälarstrand, fick hon syn på tunnelbanan som kom körande över bron. Hon reste sig upp lite på båren och tittade förvånat. "Ser tunnelbanan ut så nu? Jag trodde de var gröna!" Sedan var mamma full av intresse. De ljusgröna pilarna utmed kajerna, solglittret i vattnet, bilarna, Västerbron. Allt var som nytt. Så kom vi fram och mamma rullades upp i lägenheten, fortfarande på båren. Jag var dödligt rädd. Hon som de senaste åren underkänt allt, precis allt. Jag väntade på repliken: "Nej - här vill jag inte vara!" Men den kom inte. Istället spred sig ett leende i hennes tärda ansikte. Hon reste sig från båren och gick ut på balkongen där syrenerna blommade utanför. Hon stod därute en ganska långa stund. Så vände hon och kom in och sa: "Här vill jag vara!"
![]() |
Blommande syrener. |
Så fick mamma en ny antidepressiv medicin som hjälpte. Hon vaknade till liv, återknöt kontakten med sina båda barnbarn (mina flickor), sina gamla vänner. Hon skaffade till och med nya vänner. Hon blev just en sådan där drömmormor flickorna längtat så efter. Härliga middagar, bakning, sagor, utflykter, och all hennes flödande fantasi. Det var nästan som i en dröm och jag var rädd att vakna.
Efter ett och ett halvt år, bestämde sig mamma - alldeles på eget bevåg, utan att informera en enda människa - för att sluta ta sin medicin. Hon hade alltid varit skeptisk till mediciner och nu tyckte hon att hon mådde så bra, att det inte skulle ätas mera piller. Sedan gick det fort, väldigt fort. Vi var på en restaurang för att fira att jag tagit min nya examen - då såg jag plötsligt hur ångesten strålade ur hennes ögon, som svarta pilar. Inom lite mer än ett år var hon död. Så misskött och missförstådd som bara den kan bli som är både gammal, sjuk i kroppen och sjuk i själen - fast inte dement. För då "ramlar man mellan stolarna", som det så vackert heter. Den sista kampen blev mycket svår för alla inblandade.
Jag ville inte att det skulle sluta så. Men det gjorde det. Och jag önskar verkligen att mina flickor fått ha sin fina mormor kvar - åtminstone ett litet tag till. Storasyster brukar ofta säga, att hon längtar efter mormor så väldigt mycket och jag ser att hon verkligen menar det.
Copyright: Åsa Adolfsson Wallner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar