Det är så viktigt att få vara stolt

Stolthet - vad är det? Vad är det för känslor som finns inuti stoltheten?

Jag började fundera över detta när jag skrev om Palme i förrgår och om hur mycket jag saknar hans intensiva närvaro i vårt lands politiska liv. I mitten av 80-talet jobbade jag som lärare i svenska för invandrare och var det någon som ALLA kände till - oavsett om de kom från Burundi, Iran eller Chile - så var det Olof Palme. Och efter skottet på Sveavägen var sorgen bland eleverna så stor, så stor. Alla gick de med sin ros till Dekorima-hörnan där högen av minnesblommor växte till ett jätteberg av saknad och tacksamhet. Och jag kände mig så stolt över att Palme var svensk - precis som jag. En svensk i världen.

Sörjande lägger blommor vid mordplatsen.
Det blev till slut ett hav av blommor.

Funderingarna kring fenomenet stolthet fortsatte sedan igår kväll, efter att TV1 visat sista delen av Jonas Gardells Torka inte tårar utan handskar. Stolthet. Pride. Nu går bögarna i Prideparaden, befriade och stolta viftar de med regnbågsflaggan. Man har segrat över så många motståndare, så många hinder. Det var annorlunda på 80-talet när AIDS-skräcken höll folk i ett järngrepp. Jag minns tydligt de första rapporterna på TV-nyheterna. Unga män hade avlidit i USA i en hemsk sjukdom som verkade påminna om digerdöden. Hur smittade det egentligen? Kunde vem som helst drabbas? Var det farligt att skaka hand med en bög? Skräcken grep omkring sig och det uppkom rykten om att AIDS kunde spridas genom luften i tunnelbanan. TV-personligheten Jacob Dahlin tynade bort i rutan - blev allt magrare och ihåligare och med ett allt blekare leende på läpparna. Det ryktades att han drabbats av cancer. Så framträdde Sighsten Herrgård i media och "gav AIDS ett ansikte", som det hette och det tror jag var oerhört betydelsefullt. Både för kunskapen om sjukdomen och för den homosexuella frigörelsen.

Sighsten Herrgård med vännen Alexandra Charles.

Är bögarna befriade nu? De lesbiska? HBT-folket? Det vet jag inte, men de går i Prideparaden och HIV-diagnosen innebär inte längre en säker biljett till dödsriket. Det finns bromsmediciner, om än med biverkningar. De HBT-personer som framträder i media verkar stolta. Stolta över sin kamp och sina liv, stolta över allt de åstadkommit. Jag vet inte om det längre är stigmatiserande att vara homosexuell - kanske i vissa kretsar.

Men vad som helt klart är stigmatiserande är ålder. Och arbetslöshet. Hur ska vi som är både äldre och arbetslösa bevara vår stolthet? För känslan av stolthet är livsviktig för en människa. Det är stoltheten som gör att vi orkar kämpa, att vi orkar se framåt, att vi förmår finna nya vägar när de gamla raserats. Men stoltheten behöver näring för att överleva. Med endast motstånd och tystnad kroknar den till sist och upphör att finnas till. Kvar blir bara skammen över misslyckande och utanförskap. Pride. Stolthet. Upprättelse. Har man förlorat stoltheten måste den vinnas tillbaka. Nederlag måste vändas till seger. Genom arbete.

Återkommer!

Blomman växer ur asfalten. Seger!