Musik och dammsugning

Jag antar att alla vid det här laget har förstått att jag - trots att jag mest av allt gillar klassisk musik - är en riktig Eurovisionsschlager-nörd. Storasyster, Lillasyster och jag brukar titta på alla kvalomgångar med papper och penna i högsta hugg. Maken har jag också dragit med i galenskapen.

(I övrigt hatar jag verkligen alla tävlingsprogram i TV. Varför i glödheta gehenna ska man tävla i allt? Det skapar bara prestationsångest. Jag minns ett TV-program för barn som hette WildKids. Annars brukar ju alla proffstyckare skrika när något är olämpligt för de små - men här var det rätt tyst. Trots att detta egentligen var en miniversion av lika hemska Robinson. Jag förmodar att TV-producenterna missat den berömda boken Flugornas herre. Hade de läst den hade nog inte WildKids funnits.)

En skrämmande läsning - men nödvändig.

Åter till schlagern. Det finns ett TV-program där en grupp kändisar sitter i en panel och betygsätter alla länders bidrag inför den stora internationella finalen. Panelen leds av schlagergeneralen himself Christer Björkman. Det är både kul och spännande och stundom oerhört irriterande hur paneldeltagarna resonerar. De är ganska dömande och kan hånskratta åt någon som inte ser lika trendigt perfekt ut som de själva. Och komplicerade låtar - det tycker man oftast inte om. Det ska vara "catchy" minsann. Så brukar man berömma Finland också - eftersom en av paneldeltagarna kommer därifrån. De kan sätta 1 till 5 poäng. Sverige brukar alltid få en femma... Fast i år var det helt rätt: Loreen var verkligen en femma. Men - en gång satte Lena Ph en nolla. På en helt fantastisk låt. (Ni ska strax få höra den.) Jag flög upp ur soffan. En nolla!!? Vad fan tänker människan på? Låten var så superbra, effektiv, vacker och genommusikalisk att den borde tagit hem hela klabbet - men, såvitt jag minns, kom den aldrig vidare till final ens.

Plastic - fantastic.

I veckan berättade TV-nyheterna att det ska öppnas ett ABBA-museum på Djurgården. Det ska kosta 300 kronor att få komma in och kolla på kläder, sjunga med i ABBA-låtar och tillbedja de fyra supersvenskarna. Om det skulle skapas en lista på vilka svenskar som skulle kanoniseras (= bli helgonförklarade) skulle Agneta, Annifrid, Björn och Benny säkert vara med på den listan - i sällskap av Astrid Lindgren, Lasse Berghagen och kronprinsessan Victoria - kanske Lill-Babs också. Per Gessle skulle väl också få vara med på ett hörn... Jag vet att det är inopportunt att inte gilla ABBA, men jag har faktiskt aldrig gillat dem - inte ens på sjuttiotalet. Jag tycker att deras musik är mekanisk och plastig och väldigt osensuell. Det går fint att dammsuga till ABBA - det säger ju en del.

Den här låten däremot är svår att dammsuga till. Lena Ph skulle säkert göra det - eftersom hon tyckte att den var en nolla. Men jag stänger genast av min Miele och lyssnar: Belgiens bidrag till Eurovision 2011: With Love Baby. Allt är bara röster. Lyssna särskilt på killen med hårtofsen! En klockren femma!

© Åsa Adolfsson Wallner