En liten bit tårta

Min pappa musikprofessorn blev väldigt svårt sjuk när han närmade sig 80-årsdagen. Han drabbades av en cancer som var mycket elakartad och eftersom han varit så upptagen med att försöka hantera min svårt deprimerade mamma, hade han inte lyckats ta sig till en läkare i tid. När han äntligen kom iväg, var det alldeles för sent. Doktorn som opererade honom akut och mycket radikalt, konstaterade att det inte fanns något hopp - och att det lidande som skulle följa skulle bli värre än Jesu korsfästelse. Detta sa han till mig och inte till pappa. Honom vågade han inte se i ögonen, utan gömde sig bakom en datorskärm vid de glesa besöken på sjukhuset. Men jag förstår honom. Man kan inte döma en människa för att han räds att säga en sådan fasansfull sanning. Istället skojade han lite ironiskt när pappa och jag kom på besök - pappa alltmer tärd och till slut i rullstol och nästan blind och så väldigt, väldigt trött.

"Jaså, vi sitter idag, ser jag!" kunde han säga, lite skrockande. Eller "Ja, nu kan vi nog tyvärr inte göra mer på det här stället för dig. Men - det finns bättre ställen." Vi skrattade lite alla tre. Pappa och jag nog ändå lite tveksamma om vad han egentligen menade. Hospice? Kyrkogården? Vid ett av de sista besöken var en kandidat med för att lyssna. Det var en ganska blek man. När doktorn läst högt ur journalen, blev kandidaten ännu blekare. Doktorn skrockade lite skämtsamt om att detta verkligen var "tungt artilleri". Pappa, som var en erfaren pedagog, såg rädslan i kandidatens ansikte och skyndade sig att säga något överslätande. Kandidaten log tacksamt.

Krysantemum.

Den allra sista gången vi besökte doktorn var en förmiddag i slutet av oktober. Pappa var så trött och sjuk att han knappt orkade hålla huvudet upprätt. Cancern hade ätit honom, fortare och mera glupskt än man befarat. Jag rullade in honom i doktorns rum. Han hade inte ens orkat få hjälp att ta av sig ytterkläderna. När doktorn ser honom blir han rädd. Han hukar bakom sin dator och säger att han ska kolla igenom journalerna. Jag ser att han letar i sitt inre efter något uppmuntrande att säga, men inte kan finna något. Det blir tyst - väldigt tyst. "Ja, då kan jag väl inte göra så mycket mer för er", avslutar han. Pappa nickar. Så kommer doktorn ändå på något att säga: "Ni kanske skulle gå ner i caféet och ta en fika, iallafall?" föreslår han. "Ja", svarar pappa, "det var en fin idé. Det gör vi."

Vi tog adjö av doktorn och jag rullade pappa över tröskeln. Så gjorde vi som doktorn föreslagit. I väntan på att sjuktransporten skulle komma och köra pappa hem - där mamma vandrade runt bland skuggorna - åt vi lunch tillsammans, pappa fortfarande med ytterkläderna på. Pappa beställde spagetti och köttfärssås. Han spillde i knäet för att han inte orkade föra handen till munnen. Och rullstolen gick inte att skjuta tillräckligt nära bordet. Efter maten ville pappa ha en kopp kaffe. När jag kommer med koppen, säger han: "Jag tror att jag skulle vilja ha en liten tårtbit också. Det vore gott." Jag skyndar att hämta en fin liten bit gräddtårta med bär på. Pappa tar en sked och lyser upp. "Det var gott", säger han. "Riktigt gott."

En tårtbit.

Där jag sitter mitt emot honom och ser hur trött han är, att hans glasögon hamnat på sned och att han har spillt ner sig för att han inte orkar mer - känner jag hur tårarna kommer. Men det är inte bara tårar av sorg - det är tårar av beundran. Det är så stort att kunna njuta av en liten bit tårta - när man vet att man snart ska dö. Att kunna leva så i nuet, att för en stund kunna glömma. Jag skulle inte kunna det. Det är så stort, så stort. Just det skulle jag vilja lära mig - om det är möjligt.

Pappa dog, bara ett par veckor efter vår lunch på sjukhuscaféet. Det blev en hemsk död - doktorn hade haft rätt, det blev värre än korsfästelsen. Men det som ändå lyser starkast i mitt minne är den lilla tårtbiten. Ofta tänker jag på den där stunden för snart åtta år sedan och den lilla biten tårta har blivit en symbol för mig. Symbolen för förmågan att leva i nuet och kunna njuta av det lilla, för modet att för ett kort ögonblick kunna hålla skuggorna borta.

Crisantemi.

 

För att hylla min pappa kommer här ett musikstycke för stråkkvartett. I Crisantemi - Krysantemerna av Giacomo Puccini. Eftersom pappa älskade notexempel och alltid envisades med att ha dem - massor av dem - i sina böcker, blir det noter till också.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner