P som i pathos och Palme

Vi var på bio igår - igen. Det var härligt! Film är faktiskt mycket bättre på bio än hemma. Trots popcornlukten och prasslet av godispåsar. Upplevelsen blir större, närmare och mera överväldigande och det behövs för att slå sönder pansaret av övermättnad och likgiltighet.

Första scenen visar ett klipp ur en intervju. Den kände programledaren frågar: "Vad skulle du vilja att det stod om dig i din dödsruna?" Svaret blir: "Det har jag aldrig tänkt på. Och det hoppas jag att jag heller aldrig kommer att tänka på, för då är man inte längre levande."

Personen som frågar är David Frost. Personen som svarar är Olof Palme. Kameran fångar inte bara Palmes intensiva närvaro - så full av energi, vilja och tanke-stringens. Den fångar också Frosts ansikte: han är djupt fascinerad. Munnen gapar och ögonen är fyllda av beundran, nästan som trollbundna.

Olof Palme
 

Olof Palme drevs av något som jag saknar så oerhört mycket i vårt land: pathos. Många människor jag mött vet inte ens vad det ordet betyder. Pathos. Stark känsla, självförglömmande engagemang, brinnande övertygelse. Detta är nog typiskt för Landet Lagom - där ingen får sticka ut, ingen får vara bättre än någon annan, där Jante-lagen styr oss med sina allestädes närvarande men osynliga och oskrivna regler. I det landet passar det inte att någon i kraft av sin briljanta intelligens dominerar debatten. Då blir man anklagad för arrogans och översitteri. Jag minns att man ibland kunde höra folk säga att Palme minsann blivit för stor för vårt land. Underförstått: mallig och överlägsen. Jag skulle vilja vända på det: Sverige blev för litet för Palme. Landet Lagom, befolkat av medelmåttor, tålde inte att någon så kristallklart ställde sig i spetsen. Var det så Palme-hatet började? Jag tror det. Och jag skäms över hur människor i vårt land kunde bete sig. I filmen visades en scen från en valvaka hos Moderaterna. Under festen, sedan den borgerliga segern var ett faktum, skickades en docka runt - en docka i naturlig storlek som föreställde Olof Palme. En hemsk nidbild, dockan har ett monsteransikte. Dockan kastades runt och hamnade på golvet. Det var lågt, primitivt och pinsamt. Medelmåttornas och dumskallarnas fega hämnd.

Ungdomar i vårt land är inte längre intresserade av politik. De har annat att göra. Framtiden är mörk, maktlösheten griper kring sig, arbetslöshet och miljöförstöring. Passivitet och konsumism tycks vara resultatet, inte att engagera sig politiskt. Men, så har de heller ingen att beundra, ingen förebild att se upp till. Politiker anses numera som ett suspekt släkte och inget man drömmer om att bli för att förändra världen. Det gör man hellre genom att ställa upp i Idol och X-Factor. Och är det så konstigt egentligen? Vem vill bli en mumlande byråkrat som inte vågar prata ur skägget?

Slutsekvenserna i filmen skildrar Palmes begravning och hur kistan förs till den sista vilan på kyrkogården mitt inne i city. Där jag sitter i biofåtöljen kommer tårarna och jag minns så tydligt hur skakande det var 1986. Men på något sätt är saknaden ännu större nu. Med facit i handen, blir faktiskt förlusten och sorgen ännu större. Mordet klarades aldrig upp - inte på riktigt iallafall. Tomrummet efter denne debattglade och skarpsinnige gigant kunde aldrig fyllas. Den visionära glansen i hans ögon och hans kärlek till den politiska konsten är det ingen som kunnat leva upp till - ännu.

Olof Palmes grav på Adolf Fredriks kyrkogård
i centrala Stockholm.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att Sveriges skolor köper in filmen om Palme. Vi får inte låta hans minne blekna bort. Vi ska vara stolta över att vårt land haft en statsman av den digniteten. Och kanske kan filmen väcka ett nytt politiskt intresse till liv. För allt är politik. Precis allt.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner