Tala är guld

I början av min bloggar-karriär skev jag ett inlägg med rubriken Livet i landet Lagom. Det handlade om att jag tycker illa om gamla ordspråk. Så här skrev jag: "Jag gillar inte ordstäv och så kallade 'klokord'. Allra sämst tycker jag om dem som är broderade och inte går att sudda ut. Sådana visdomsord i koncentrat begränsar tanken och hindrar oss från att reflektera fritt. I vårt land finns massor av ordstäv - jag undrar om detta kan ha bidragit till vår nästan absurda 'lagom-fixering'?"

Ett mångtydigt konstaterande.

När jag skrev den texten hade jag en stark känsla av att ha glömt något viktigt. Jag tog flera exempel på hemska klokord: Man ska inte gå över ån efter vatten, Bättre en fågel i handen än tio i skogen, Hälsan tiger still. Men - jag kände att jag missat det allra värsta. Jag kunde bara inte komma på vilket det var. Jag grunnade och grunnade, men förgäves. Men idag kom jag på det, och det ordstävet är verkligen det allra värsta. Det lyder så här: Tala är silver - men tiga är guld. Kan någon människa förstå, hur detta ordstäv fått leva vidare och pina människor ända in i vår moderna tid? Tigandet - "guldet" - som förstör och förgiftar äktenskap, föräldraskap, barndom, kärlek, samliv, vänskap, arbetsliv. Som skapar ångest och skuld. "Varför sa jag inte att...??" "Varför berättade jag inte att ...??" Tigandet som skapar distans. Som skapar missförstånd. Som får sorgen att växa, som ger hemligheterna ett evigt liv och som får frågetecknen att bli ännu krokigare. Som får avunden att bli allt giftigare och ensamheten att bli allt plågsammare. Som gör att människor lever sida vid sida som främlingar, utan att egentligen känna varandra.

Nu menar jag ju inte att pratandet i sig alltid är guld. Alls inte. Ytligt blaj om väder och vind - som aldrig utvecklas till något mer - är ju ingen ädelmetall. Och jag menar heller inte att man alltid måste prata djupsinnigheter. Ibland räcker det fint med att bara "snacka lite skit" - det skapar kontakt det också.

En kär gammal favvis: Arne Anka.
Jag tror att många är rädda för att "säga för mycket",
säkrast då att vara tyst. Jante-ideologin igen...
 

Nej - så här menar jag. Jag hade en gång en lärare i gruppsykoterapi. Han brukade alltid prata om "torget" och "rummet" i sina föreläsningar. Torget var där gruppen rörde sig när man pratade om allmänna saker - väder, aktuella händelser, mat, kläder, praktiska saker. Rummet - det var där gruppen förhoppningsvis hamnade när man kommit lite längre i sin process och börjat samtala om mera laddade saker - rädslor, tankar, funderingar, känslor, glädjeämnen och sorger. Min lärare menade att en grupp som inte lämnar torget, den blir ingen bra grupp - den utvecklas inte och därmed heller inte dess medlemmar - det terapeutiska samtalet blir meningslöst. Det bästa menade han, är förstås om gruppen rör sig fritt mellan torg och rum i en ständig, dynamisk process. Samma sak gäller allt umgänge, tror jag. Att aldrig lämna torget och komma in i rummet skapar frustration och främlingsskap. Och att tillsammans med andra fritt röra sig mellan torg och rum i ett ständigt flöde - vilken glädje och lycka det är! Då är människolivet som allra bäst. Men tigandet håller oss kvar på torget. Alls inte guld värt!

Musikern Sting fick en gång i en intervju frågan hur han lyckats hålla liv i sitt äktenskap så länge. Han svarade: "För att jag släpper in min fru in i mitt känsloliv. Hela vägen in. All the way in."

Här kommer han - all the way in. Shape of my Heart.

 

 

 

 

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner