lördag 3 november 2012

De dödas dag eller En liten lektion i latin

Idag är det Alla Helgons Dag och jag har precis kommit hem igen efter utflykten till "mina" gravar. Tänt ljuslyktor, lagt ut kransar och blommor. Mina gravar ligger på Bromma kyrkogård. Det är en mysig plats för de döda, tycker jag. Mitt bland villor, trädgårdar och den gamla kyrkan - alldeles nära de levandes bostäder - där har de döda sina små stenar och planteringar, precis som i ett välskött bostadsområde i miniatyr. Särskilt idag är det extra mysigt för de döda - överallt glänser små ljuslågor och där är fullt av folk som kommer i en strid ström för att hälsa på och för att minnas. Kyrkan är öppen för alla och i den lilla sockenstugan bjuds det på gravfika. Överallt skrattar och pratar man, eller stannar i tyst vördnad. Det är underbart att se. Och vägen som slingrar sig genom minneslunden är helt upplyst av marschaller så att det nästan känns som att man kommit till himlen när man vandrar där.


Minneslunden på Bromma kyrkogård,
Alla Helgons Dag.

Min förste make - en av dem som ligger på Bromma kyrkogård nu - var lärare i latin och svenska. Han hade en konstig "hobby": han gillade att påminna folk i sin omgivning om att de skulle dö. Jag tyckte att det hela ofta kunde bli rätt makabert och försökte stoppa honom ibland - men det brydde han sig inte om, utan mullrade sitt "memento mori" (= kom ihåg att du är dödlig) så fort han fick en chans. Ibland hade vi middagsgäster och då ville han gärna visa dia-bilder till kaffet med sina fotografier av blommor och växter. Det var vackra bilder och gästerna njöt (i den mån de nu gillade att titta på gamla dia-bilder...). Men, så plötsligt - mitt bland de gula mimosorna mot klarblå himmel, eller de orangeröda rönnbären mot nyfallen snö - kunde det dyka upp ett grinande dödingsansikte med gapande käft och tomma ögonhålor. Gästerna satte kaffet i halsen och sedan blev de alldeles tysta och jag minns att jag tyckte synd om dem.


Katakomberna i Palermo.

Ex-maken - den framlidne - hade varit i katakomberna i Palermo och där fotograferat mumierna som hänger på väggarna eller ligger i öppna kistor, ett mycket populärt turistmål. En del av mumierna är mycket gamla men har fortfarande kläderna på sig, tyget hänger i trasor på de skinntorra benknotorna. En del är till och med fortfarande klädda i sin finkostym. Särskilt en döding minns jag tydligt: han hade en mössa på sig och en broderad rock som hängde lite på sniskan. Ansiktet var förvridet som i ett skri av fasa. Det berättades att turister svimmat därinne och att någon till och med dött av skräck.


En riktigt trevlig konversation, sådär post mortem (= efter döden).

Jag tycker inte att man ska behöva skrämmas till att komma ihåg sin dödlighet. Tids nog tvingas man ju ändå inse detta trista faktum, att livet inte är oändligt. Men att hylla de döda med ljus och blommor på Alla Helgons Dag är ett vackert sätt att minnas och att kanske öva sig lite också. Memento mori, som sagt...



Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar