Muskelknuttar och andra broilers

På mitt gym har de radion på. Den står i ett hörn på en hylla. Ibland P1, ibland MixMegapol, ibland någon annan kommerskanal. Ofta sprakar det i den så att man inte hör vad det är för kanal alls. Ibland kan det vara kul, om det är lite fartig musik - men oftast är det segt och tråkigt och en massa prat. Själv lyssnar jag aldrig på radio. Jag har förstått att jag missar massor av information och kunskap. Men jag orkar bara inte - huvudet är ändå fullt av tankar som jag vill tänka färdigt i lugn och ro. (Däremot är jag helt beroende av morgontidning - skulle bli galen utan DN. Ibland ligger den inte i brevlådan när jag går ut för att hämta - och då känns det som att världen plötsligt blir lite gråare på direkten.)

Alla mår bra av träning och situps - isbjörnar också.

Idag på gymmet var det någon kommersiell kanal på gång med urtrist musik och ständiga reklamavbrott. Programprataren verkade gilla gitarrplonkande sångare som sjunger massor av text till monotont ackordspel. Varför inte ge ut en diktsamling istället? När man nu ändå har så mycket att säga, menar jag: hjärta - smärta, glöd - bröd - stöd och död, naken - vaken och hallen - skallen - ballen?? Men, väluppfostrad som jag är, vågar jag inte kliva av crosstrainern och byta kanal - trots att jag ju är "smaktalibanen". Jag gjorde det en gång, på ett annat gym och då höll det på att bli råkurr. Jag hade tröttnat på att Radio NRJ körde samma tråkiga skrikpop på högsta volym hela tiden, så jag dristade mig till att dra ner volymen något. Men, då kom en jättebiff emot mig, högröd i ansiktet med svetten sprutande ur öronen - antagligen fullpumpad med anabola - eftersom han hade gigantiska muskler. "Du ska faan inte bestämma här inne!!" röt han. Jag drog mig genast tillbaka. Mucka gräl med en anabolstinn muskelbjässe skulle säkerligen ha förstört alla eventuella träningsresultat.

Inger respekt.

Men - idag var det ett reklaminslag jag råkade höra, som satte igång mina tankar. En hetsig mansröst gör reklam för något slags snabbkurs som arbetssökande ska gå. Man ska "boosta upp sin profil", göra sig tydlig, slagkraftig och bli en segrare. Mansrösten säger, att man ska bli som en elitidrottsman - vara målfokuserad, se framåt - inte bakåt. Vinna, vinna, vinna!!

En stilla undring: vad är det för människor som ska befolka vår arbetsmarknad till slut? Tävlingsinriktade supermänniskor som rusar framåt, blinda för periferin? Som är så formklippta och övertränade att de inte längre kan se med tålamod, tolerans och kärlek på sina medmänniskor? De som redan har arbeten - hur ska de kunna mäta sig med dessa broilers? Vågar de överhuvudtaget överväga möjligheten att byta spår, kanske göra något nytt under sitt långa arbetsliv? Och de som inte förmår leva upp till idealen, inte orkar träna sig till elitnivå, inte klarar av att "boosta sig" - vad händer med dem? Detta "effektivitets-elitistiska" språkbruk har redan smittat av sig i jobbannonserna. "Du skall vara ung, hungrig, erfaren, effektiv, stresstålig, social, flexibel, välutbildad och helst under 35 för att passa i arbetsgruppen." Så står det. Hur blir det att leva i ett samhälle som styrs av bara vinnare? Jag blir rädd. Faktiskt riktigt rädd.



© Åsa Adolfsson Wallner