Äldre mammor: upp till kamp!

- Vad modig du är!
Så säger sjuksköterskan när jag checkar in på sjukhuset för att föda mitt andra barn. Hon ser glad och uppmuntrande ut. Jag vet inte vad jag ska svara. Jag tänker, att föda barn - det är ju alltid tufft. Men ändå. Kommentaren är lite konstig, eftersom väl alla damer på det här stället ska göra just det. Så jag frågar:
- Hurså? Jag har väl inte så mycket att välja på i det här läget, eller...
- Ja, svarar hon, i din ålder, menar jag. Du vet ju inte hur länge du får leva och följa ditt barn, och så...

Ojsan, tänker jag. Ska jag bli arg? Men - det var ju ingen idé att argumentera, så jag bara ler tillbaka, aningen stelt.

Jag var 41 när jag födde mitt andra barn och jag var absolut inte i sämre kondition än någon av de andra mammorna. Förlossningen gick jättefint och bebisen var alldeles strålande söt och är fortfarande det. (Lillasyster, alltså. Hon med Lillasysters nattcafé och Småkrypschocken.) Men kommentarerna upphörde inte. På andra dagen kommer Den Store Barnläkaren upp på avdelningen för att inspektera de nya bebisarna. Han var/är en kortvuxen man med bistert ansiktssuttryck och kritisk blick över glasögonkanten. Han tar ett rutinerat grepp på min bebis och tittar allvarligt på henne. Hon gallskriker och blir illröd i ansiktet. Plötsligt kommer en spya farandes. Den Store Barnläkaren hinner precis ducka.

En annan skrikande bebis.

- Oj, säger jag. Hoppas att hon inte mår dåligt...
- Ni gamla mammor är alltid så sjåpiga, säger doktorn torrt. Unga mammor tar sådant här mycket naturligare.

Men då känner jag att jag börjar bli arg - riktigt arg. Så jag säger, ilsket:
- Jaha. Finns det forskning som säger det??
- Jadå, svarar han. Det gör det och den säger att den bästa åldern för att få barn är kring 25.

Nu kände jag att jag verkligen hade lust att argumentera. Handlar det inte mera om personlighet än om ålder?? Eller?! Men då har Doktorn redan tröttnat på den sjåpiga gamla mamman och hennes kräkande bebis och tågade iväg till nästa rum och nästa bebis - vars mamma var 17. Och vars pappa var 16 och på avresedagen från sjukhuset fick ett raserianfall på sin bebis för att den skrek. Jag undrar om Doktorn hade några visdomsord att dela ut till dessa unga föräldrar också.

Verkar funka fint - fast pappa har grått hår.

På BVC där man ju går för att mäta och väga och annat kul, satt det på denna tid (det är snart 13 år sedan) anslag i entrén om stödgrupper för unga föräldrar. Men stödgrupper för äldre föräldrar fanns det inte. Det borde det ha gjort. Vi behöver också stöd. Det är t.ex. en sak vi ofta saknar: stöd från mor-och farföräldrar. När man får barn sent, är den äldre generationen ofta så gammal att den inte orkar ställa upp med barnvakteri och annat. Hämta på dagis och fixa mellis och sitta barnvakt en kväll - det är inte så lätt när man är 85 och har svårt att se och gå i trappor.

Vi äldre föräldrar är bra föräldrar vi också, inte minst har vi oceaner av kunskap, tålamod och mognad. Och håller vi oss i form och motionerar klarar vi oss finemang i konkurrensen med de unga mammorna och papporna. Skulle jag kunna backa tiden till för 13 år sedan, skulle jag tveklöst startat en "Gamla mammors blogg". Och ett forskningsprojekt - bara för att knäppa Den Store Barnläkaren på hans näsa. Upp till kamp!

För att återknyta till början: lämplighet som förälder har inget med ålder att göra - det beror på personlighet och mognadsgrad förstås. Och hur länge man får leva - det står i stjärnorna.

Hur länge man får leva står i stjärnorna.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner