Det var inte bättre förr!

Igår skrev jag om mitt möte med en kvinna som arbetat på äldreboenden i många år. Hon berättade att hon skämdes när hon skulle dela ut de oaptitliga matlådorna till de gamla. Men, sa hon, det har alltid varit tufft att bli gammal - i alla tider. Så berättade hon om sin mormor som efter ett långt liv med många barn hamnar på långvården på 1960-talet. När de anhöriga kommer för att hälsa på, ser de att hon har blåmärken på överarmarna. På frågan vad som hänt, svarar hon att personalen blir arg på henne när hon ber att få gå på toaletten istället för att ligga med blöja - de tar henne så hårt i armarna och ruskar henne. Detta hände på folkhemstiden - innan privatiseringsepidemin slog till i vårt land. Men då var det ingen som slog larm i press och TV.

Och hur var det ännu tidigare? På den så kallade "gamla goda tiden"? Var den verkligen så god? Tog man verkligen hand om varandra? Handlar det inte ofta om en idyllisering, när man beskriver hur de gamla fick åldras och dö i närheten av sina anhöriga, i utdragssoffan i undantagsstugan? Man vill helst av allt se det förflutna i ett förskönande ljus - åtminstone lite disigt, som på ett gammalt oskarpt fotografi med svaga konturer, där man inte längre riktigt kan skönja verklighetens detaljer.

Emil i pappa Antons knä. TV-filmerna om Emil i Lönneberga har säkert bidragit till
idylliseringen av den gamla goda tiden. Ingen vet hur Emil kände inför sin auktoritäre far
på ålderns höst. Stängde han måhända in honom i Snickerboa - som ett litet memento?

 

Det har alltid varit tufft att bli gammal, säger min bekant. Visst, jag håller med. Men det har alltid varit tufft att vara litet barn också. Barn förr i tiden hade det inte heller så lätt. De blev inte respekterade, inte lyssnade på. "Låt maten tysta mun", hette det. De vuxna kunde bete sig hur som helst mot de små. Skrika åt dem, tvinga dem, skrämma dem, håna dem och skratta åt dem. Och när det inte fungerade, kunde de vuxna dra till med brunnsgubbar, källartroll och i värsta fall en straffande Gud. Att skrämma till lydnad var det enda vapnet - att resonera och skapa förståelse hade man varken tid eller förmåga till. Till och med i vuxen ålder kunde barn ha en nästan absurd respekt för sina föräldrar. Minnet av örfilar och slag hade vuxit in i kropp och själ. Kanske fanns, långt därinne, en sedan barndomen undertryckt önskan att äntligen få skipa rättvisa, att äntligen få slå tillbaka. Så blev de stränga föräldrarna gamla, svaga och skröpliga. De orkade inte längre skrämmas. De behövde hjälp. Och vem skulle hjälpa, om inte den som tidigare blivit skrämd och slagen.

Lydiga barn med psalmboken i hand.

Kunde man glömma eller förlåta då? Kunde man med hjärtat vårda sig om den som slagit och skrämt? Det var kanske inte så konstigt om man distanserade sig. Om man avhände sig ansvaret.
"Som man bäddar får man ligga" heter det ju. Och det är faktiskt en sanning. Respektera barnen när de växer upp. Lyssna på dem och låt bli att skrämma dem. Så kommer man själv att bli respekterad och lyssnad på.

Det kanske inte är så konstigt att man i det fjärde budet manar till respekt för föräldrarna. Den straffande guden kan ingripa - om man inte lyder, om man revolterar. Så här låter Martin Luthers vidareutveckling av det fjärde budordet: Vi skola frukta och älska Gud, så att vi icke förakta eller förtörna våra föräldrar och herrar, utan hålla dem i vördnad, tjäna dem, lyda dem, älska dem och hava dem för ögonen.

Detta blogginlägg är baserat på de många historier jag hört av gamla som berättat om sin barndom.
Det var inte bättre förr!! Det är bättre nu - inte bra, men annorlunda.