Spegel spegel på väggen där...

Storasyster och hennes bästis - båda sexton år - kom ner till Ölandshemmet med bussen ikväll. Lillasyster är redan här och igår dukade vi upp stor fest för makens släktingar. (Själv har jag faktiskt inte en enda släkting i livet, utom mina båda döttrar. Det känns lite tomt ibland, ärligt talat.) Lillasyster var lycklig och begeistrad. Mycket folk, sorl och stoj och glada skratt och massor av mat. Lillasyster var yngst och tveklöst vackrast i församlingen. Eftersom hon inte var matansvarig, kunde hon ägna hela eftermiddagen åt att prova kläder och fixa sin frisyr framför spegeln. Fotoblixtarna flashade i festlokalen och lillasyster njöt av att vara i centrum. "Det var så roligt och jag känner mig så vacker, mamma" viskade hon strax innan hon somnade, sent på natten.

De stora flickorna har precis kommit in i huset med sina väskor. Storasyster tittar sig i spegeln, länge. Hon frågar sin bästis:
- Visst är jag sned i ansiktet??!
Bästisen ser frågande ut.
- Men - visst ser jag hemsk ut??!
Hon stirrar allt mer upprört på sin bild i spegeln. Hon grimaserar och spärrar upp ögonen, putar med magen och skelar. Till slut börjar hon gråta.
- Jag vill göra en ansiktsoperation! skriker hon.
- Jag vill ha mindre näsa!! Titta här, en stor klump nedtill är det! Vad ska jag göra?? snyftar hon.

Vad är det egentligen man ser i spegeln?
Och varför är man så sällan nöjd med det man ser?

Jag kan inte låta bli att le lite. Storasyster ryter att jag inte får skratta åt henne. Hon gestikulerar och tårarna rinner utmed kinderna.
- Jag ser ut som ett monster!
Maken ser förskräckt ut och skakar på huvudet. Han kan inte förstå, säger han, att man kan gråta över en sådan sak. Han viftar med pekfingret och säger att det är farligt att titta på Top Model.
- Titta, säger han, som det blir. All hysteri kring utseendet. Det finns ju faktiskt viktigare saker!
Han får en eldig blick av Storasyster och drar sig snabbt ut i trädgården.

Som vanligt försvarar jag tjejerna. Jag är ju van vid det här skådespelet. Jag säger att så här är det när man är tonårstjej. Jag höll på precis likadant. Minns att jag i hemlighet skrev brev till Allers och frågade om man kunde såga av benen eftersom jag tyckte att jag var alldeles för lång. Jag fick faktiskt ett svar. Frågespaltredaktören redogjorde i detalj för hur en sådan avsågningsprocedur skulle gå till. Hur ont det skulle göra och hur lång tid läkningen skulle ta. Svaret fick mig att genast lägga ner planerna för iallafall det ingreppet.

Är det ögonen det är fel på
eller är det mellan öronen det sitter?

Men visst är det konstigt att en vacker flicka tittar sig i spegeln och ser ett monster? Är det ögonen det är fel på? Eller är det mellan öronen det sitter? Jag tror faktiskt, vid närmare eftertanke, så här på natten, att min make har rätt. Det är den ytterst epidemiska Top Modelsjukan som slagit till.