Stängda dörrar del I

"För att få en jämnare könsfördelning ser vi helst manliga sökande."
"Vi söker personer under 35 år - detta för att få en jämnare åldersfördelning."
"Vi vill att du har egen erfarenhet av missbruk, för att öka förståelsen för målgruppen."
"Vi ser gärna att du har egen erfarenhet av psykisk sjukdom."
"Du har egen erfarenhet av ätstörningar och/eller anorexi och bulimi - som du nu är botad från."

Så står det i jobbannonserna. Det står så här också:

"Vi vill att du är ung och hungrig på utmaningar, erfaren samt flexibel, stresstålig."

Jag är kvinna, över 35, har ingen erfarenhet av missbruk eller psykisk sjukdom eller ätstörningar. Däremot är jag både erfaren och stresstålig - och ganska så flexibel. Och har en väldigt bra och gedigen utbildning. Men ung och hungrig?? Så får jag heller inget jobb. Blir aldrig ens kallad till en intervju. Inte en enda gång faktiskt!

Dörren till arbetslivet är stängd.
Hur öppnar man den?? Vem har nyckeln??

Min coach säger att det i många andra länder är olagligt att skriva så här - åtminstone de två första citaten. Det är ålders- och könsdiskriminerande. Han ser min förtvivlan och föreslår att jag ska utelämna personnumret på mina jobbansökningar, Men - då hamnar de väl ännu fortare i "runda arkivet", d.v.s. papperskorgen.

Eftersom jag som ung jobbade som svenskalärare för invandrare skickade jag tidigare i somras intresseanmälningar till Migrationsverket. De sökte något som kallas "lotsar" och jag tänkte att det kanske vore något. Efter ett tag ringer jag och frågar om de fått mina intresseanmälningar.

-   Jodå, svarar de. Vi har sett dem.
Jag frågar vad Migrationsverket gör med sådana brev. Svaret blir följande:
-   Ja, ärligt talat hamnar de nog för det mesta i korgen.
-   Vilken korg då?, undrar jag oskyldigt. Inkorgen?
-   Njae... papperskorgen dårå...

Lite eftertanke. Jag förstår om man på en arbetsplats vill sträva efter att skapa ett bra klimat. Att bara ha tanter i sextioårsåldern eller grabbar i tjugoårsåldern är säkert inte alls kreativt. Det riskerar att bli stagnation och i värsta fall en stängd och intolerant atmosfär. Samma sak med alla grupper. Allt för homogena sammansättningar skapar ingen dynamik. Unga behöver äldre - att lära sig av. Äldre behöver yngre att inspireras av. Ett bra exempel är när man ska sätta ihop en grupp i gruppsykoterapi. Det gäller att med stor fingertoppskänsla plocka ut just den kombination av åldrar, kön, bakgrunder och problem som kan skapa de bästa förutsättningarna för läkande och växande. Psykoterapigrupp eller arbetsplats - skillnaden är inte alls så stor.

Återkommer, snart. En sista fråga bara: var finns nyckeln? Den som kan låsa upp dörren till Arbetslivet.