Strindberg badar eller Vad är det för fel med att vara fåfäng?

En av de allra vackraste målningar jag vet:
August Strindbergs Underlandet.

August Strindberg var inte bara en stor och förbluffande modern författare och konstnär - han var fåfäng också. Han lär ha velat se ut som ett lejon och därför var han extra mån om att håret skulle se stort och imponerande ut. Men han tyckte mycket om att bada och simma också - och då kan det ju hända saker med håret. Olof Lagercrantz beskriver i sin underbara Strindbergsbiografi en situation där Strindberg och en finsk poet och god vän beger sig till stranden för att bada. Till vännens förfäran rusar August ut på bryggan och hoppar i med huvudet före och när han kommer upp igen, är lejon-looken borta. Det annars så fluffiga håret ligger slickat utmed huvudet som nu framstår i sin litenhet. Den finske vännen blir både chockerad och irriterad över vad han ser: "En gammal kärring! Huvudet hade förlorat halva massan och lejonmanen klibbade tätt vid hjässan." Det var kanske inte så konstigt att Strindberg var noga med håret.

Var noggrann med sin frisyr - lejonmanen på plats.

När jag var ung och kategorisk tyckte jag att det fanns ett motsatsförhållande mellan att vara intellektuell och att vara mån om sitt utseende. Man kunde inte vara både kulturknutte och fåfäng. Att putsa på sin yta var inte förenligt med inre djup, skarpsinne och seriöst menad kreativitet, resonerade jag. Av det skälet klädde jag mig mycket spartanskt - mest i svart. Nu på äldre dagar har jag blivit lite mindre kategorisk. Jag har insett att man visst kan vara både intellektuell och samtidigt vårda sitt yttre. Men jag tror faktiskt att den här asketiska synen på det yttre ändå lever kvar i vissa kulturkretsar fortfarande - en utseendemedveten person kan inte samtidigt vara en sann konstnär. Kanske beror det på att man inte får vara för bra i Landet Lagom... Jag minns tydligt läppglansdebatten mellan de båda giganterna Jan Guilllou och Björn Ranelid för några år sedan. Guillou anklagade Ranelid för att vara fåfäng och menade i TV att en person som använder läppglans och rakar armarna inte kan vara en trovärdig författare. Jag vet inte om Ranelid verkligen rakar armarna och/eller använder läppglans - men jag kan inte förstå att han skulle vara en sämre författare om så vore fallet. Att skriva tråkigt och slarvigt däremot är mycket värre - Guillou använder säkert inte läppglans, men det gör honom inte till en större författare.

Också noggrann med sin frisyr.

Jag undrar vad upphovsmannen till Arn och Hamilton tyckte om Ranelids framträdande i schlagerfestivalen i år... Vem vet - kanske hade August ställt upp i festivalen om den funnits på hans tid. Eftersom han - tyvärr!! - inte fick vara med på Nobelfesten.