tisdag 14 augusti 2012

Författarens frihet

Får man skriva vad som helst i en blogg? Den frågan blev mycket aktuell sent igår kväll. Alla tre tjejerna ville läsa några av mina blogginlägg - de inlägg som handlade om dem: Småkrypschocken, Spegel, spegel på väggen där och Vikten av att hångla. Reaktionen blev överraskande. Skratten av  igenkännande som jag väntat mig uteblev - det blev tyst. Väldigt tyst. Och sedan kom frågorna. De handlade om att jag inte citerat exakt rätt i rätt situation och framförallt att jag inte framställt flickorna i en positiv dager. Istället hade jag gjort mig lustig på deras bekostnad och skildrat dem i svaga ögonblick...

Jag försvarade mig med att en författare/skribent har rätt att i viss mån omskapa sitt material för att uppnå sitt syfte. Att välja ut situationer och ögonblicksbilder som belyser just det man vill berätta om: konflikten stad-land, utseendefixeringen, känsloinflationen. Jag hade ju inte förvanskat något - bara dragit ihop vissa replikskiften för att korta ner texten och göra den mera berättar-effektiv och mera tydlig.

Kerstin Thorvall - bekännelselitteraturens moder, som lämnade ut allt och alla
och allra mest sig själv - på gott och ont.

Diskussionen varade till långt in på natten och jag förstår nu verkligen - in på bara skinnet - den balans på den vassaste eggen det faktiskt är att skriva om sitt liv - där det ju också finns andra medagerande. Detta även om man väljer att inte nämna namn eller avslöja intimare detaljer. Man får inte uttrycka sig på ett sätt som kan uppfattas som kränkande. Det handlar om den svåra lindansarakten mellan det personliga och det privata. Och i viss mån också samarbetet mellan skribent och läsare.

Ett smärtsamt exempel på detta: min make tyckte att ett av mina blogginlägg, Strindberg badar eller Vad är det för fel med att vara fåfäng? var så bra att han ville att en av dem som omnämndes i inlägget skulle informeras. Sagt och gjort - utan min vetskap kontaktar han Björn Ranelid. Efter några timmar kommer ett mailsvar - fullt av vrede och sorg. Ranelid hade förmodligen inte hunnit läsa "mellan raderna" och därmed inte uppfattat att jag i min text uttryckte en stor beundran för hans mod att vara annorlunda, att våga stå upp emot det svenska kulturetablissemangets många gånger lutheranskt asketiska ideal. Istället hade han uppfattat texten som ett raljerande över hans fåfänga och hans påstådda läppglans - som jag är helt övertygad om att han aldrig använt. Resultatet blev att jag sårat en person som jag verkligen inte ville såra. Tvärtom: i texten jämställer jag honom faktiskt med Strindberg.

Men frågan kvarstår: får man skriva vad som helst? Finns författarens obegränsade frihet, lyder han bara konstens moral? Eller finns det gränser som inte bör överskridas om man inte vill såra eller skada?

För att hylla Björn Ranelid, den konstnärliga friheten och den härliga mångtonigheten kommer här Benny Goodmans Bach goes to Town.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar