Varför bara män - igen?

Igår skrev jag om de fyra damerna i Sex and the city - de som mer än allt annat älskar att shoppa. När de blivit svikna - då köper de en väska. När de sörjer - då köper de en klänning. När de gjort bort sig på jobbet - då köper de ett par skor. Så berättade jag om relationsexperten som på allvar menade att alla - alla! - kvinnor blir lyckliga, bara de kommer in i en väskaffär. Efter att jag hade publicerat mitt inlägg, började jag tänka: jag skriver nästan bara om män. Kreativa män. När jag till slut skriver om kvinnor, handlar det om fyra utseendefixerade shopaholics. Själv avskyr jag att shoppa. Jag blir inte alls lycklig när jag kommer in i en väskaffär - jag får bara ångest och vill ut därifrån så fort som möjligt. Vad är detta? Föraktar jag mitt eget kön? Jag tänkte så det knakade mellan öronen igår kväll. Jag vill ju verkligen vara en ärlig bloggare - vill inte låtsas något för att vara politiskt korrekt eller rumsren i trendsalongerna. Men faktum är att om jag måste välja, tittar jag ändå hellre på Sex and the City än på en intervju med Marit Paulsen.

Carrie (Sarah Jessica Parker) ...

...eller Marit? Det är frågan.

I ett tidigare blogginlägg - Varför bara män? - undrade jag samma sak. Jag har bloggat om Strindberg, Stagnelius, Mozart, Mahler, Sting, Miles Davis, Ranelid, Turner och Rembrandt. Om Michael Jackson och Anselm Kiefer. Är jag mansfixerad? Är dessa herrars hjärnor mera kreativa, just i kraft av att de är män? Handlar det verkligen bara om att vi kvinnor nästan alltid haft en tjänande roll och därför inte hunnit med att vara kreativa - också? En del feministiska teoretiker påstår ju det. Jag undrar... Antagligen är det jag som är "blind" - och inte ser alla nyskapande och gränsöverskridande kvinnor. Eller vill se dem? Eller så rör de sig i genrer jag inte förstår mig på?

Björk Gudmundsdottir - antagligen både nyskapande
och gränsöverskridande.

Jag växte upp som en typisk "pappas flicka". Min pappa var musikprofessor och väldigt mäktig - åtminstone på jobbet. Han och jag var redan från början bästisar och brukade lyssna på Stravinsky tillsammans när jag kommit hem från dagis. Nuförtiden skulle man nog säga att vi var riktiga supernördar, båda två. Det lyssnades på musik, det kom hem konstnärer och kompositörer och musiker - alla var de män och jag beundrade dem gränslöst. Allra helst som de lät mig vara med, trots att jag bara var en liten flicka. Jag minns fortfarande långa middagar med verbala män som gestikulerade och berättade fantastiska saker från musikens värld. Allt i ett slags skimrande ljus som reflekterades i vinglas och salladsskålar och glittrande bestick. Det var underbart och roligt och spännande. Jag njöt och blev faktiskt lyssnad på, i all min barnslighet. Självklart hade dessa stora män fruar också. Men de pratade om annat. Och på något sätt upplevde jag inte att det glänste lika mycket om dem. De var inte lika yviga, inte lika spekulerande och djupsinniga, tyckte jag. Kan det vara detta som är grunden till att jag hittills bara bloggat om kreativa män? Ska ta mig en funderare till...