![]() |
Med blicken stadigt riktad uppåt. |
Eller kan en viktig människa vara något helt annat? Jag har två goda vänner. De känner inte varandra och bor i olika städer. Båda är män - men där upphör likheten. Medan den ene är blid och lite blyg, är den andre intensiv och ganska högljudd. Den blide vännen har jag känt i mer än halva mitt liv. Han är förtidspensionär sedan länge. Varför vet jag inte riktigt, för han är både kunnig och påläst. Han är välutbildad och oerhört trevlig, humoristisk och omtänksam - sina vänners vän. För några år sedan fyllde han jämnt och vågade sig då på att ställa till med stor fest på fin restaurang. Det kom så många människor - både släkt och vänner. Alla var glada och alla ville de hylla honom. Och vilken fest han ordnat! Med stort engagemang hade han valt den allra läckraste maten för oss gäster. Det hölls fina och roliga hyllningstal. Men då blev min vän generad, riktigt plågsamt generad. Efteråt konstaterade han att det var jobbigt att höra allt det där. Var han verkligen värd allt detta beröm?? Några år efter festen blev han väldigt sjuk och hamnade på sjukhus - vi vänner blev oroliga, mycket oroliga. Telefonerna gick varma. Jag minns att jag tänkte hur mycket jag skulle sakna min vän om det värsta skulle hända. Och den tanken var jag inte ensam om, det vet jag. Nu blev min vän frisk igen - och det är härligt. Men jag tror att han går omkring med en känsla av att vara överflödig, inte tycker att han har någon roll att fylla i livet, att han inte betyder något. Trots att han är en så viktig människa!
![]() |
Viktigt folk på väg. |
Den andre vännen lärde jag känna när jag ledde en skrivarkurs för inte så längesedan. Han är en lysande fotograf med en enorm förmåga att ta fram människors inre i sina bilder. Och som han kan fånga ljus och skuggor! Men - han har en neuropsykiatrisk diagnos som renderat honom åratal av nedbrytande medicinering, interneringar och allehanda övergrepp och förtidspension sedan mycket unga år. Han befinner sig utanför samhället. Vill han in - är priset omänskligt högt i form av underkastelse under ett system som på intet sätt låter honom leva i enlighet med sin förmåga och sin talang. Han borde bli beundrad för sina underbara bilder, han borde bli lyssnad på för sina fria, kreativa och omstörtande tankar. Man borde ta tillvara hans enorma kapacitet. Istället blir han missförstådd, föraktad och kastrerad. Trots att han är en så viktig människa!
Jag hade en lärare i tyska på gymnasiet. Han var språkvetare och hade studerat det urgamla språket sanskrit. Han brukade säga om vissa människor att de var Mahatma. Och då menade han inte den magre hungerstrejkande Mahatma Gandhi, utan människor som var begåvade med stora själar, människor som hade förmågan att se och förstå och känna empati. (Att andas heter på tyska "atmen", ordet kommer just från sanskrits mahatma - som betyder "stor luftande". Så berättade min tyskalärare iallafall.)
![]() |
Solrosor av Emil Nolde till mina båda viktiga vänner. |
Slutsats: en viktig människa är en person som delar med sig av sina tankar och känslor. Som tar sig tid att se sin omvärld och sina medmänniskor. Som finns till i all sin stora mänsklighet, på gott och på ont. Det är inte en person som har så fullt upp med att klättra i stegen att han/hon inte hinner se allt som passerar där nedanför: kärlek, barn, medmänniskor, sorg, gläjde. Att agendan är full är inget bevis på ett värdefullt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar