Äldremat och motorcyklar

Jag gillar att handla mat. Det är härligt att välja och vraka bland alla grönsaker, frukter och köttbitar. Ibland träffar man någon intressant person i mataffären också. Det gjorde jag igår - en kvinna som arbetade på det äldreboende min mamma bodde på de sista åren av sitt liv. Nu ska äldreboendet avvecklas och göras om till servicelägenheter där lite piggare gamlingar kan bo, med stöd från hemtjänsten. Någon stationär personal ska det inte vara längre, så de riktigt gamla och hjälpbehövande får söka sig till andra boenden. Snart ska husen tömmas och renoveras så nu väntar man bara på att de allra sista hyresgästerna ska avlida. I väntan på finalen, serveras de fiskstuvning till kvällsmål - varje dag, hela veckan. Sju gånger fiskstuvning per vecka. Fisken ligger och simmar i den soppa man serverade till lunchen - det kan vara tomatsoppa, svampsoppa eller sparrissoppa. Allt serverat i små lådor av plast. Kvinnan berättar att hon skäms när hon levererar de små plastlådorna. De gamla ser alltid lika ledsna och nedslagna ut när locket tas av och den i soppa simmande fisken visar sig. Och den luktar inte gott heller, suckar hon och skakar på huvudet. Det är jobbigt att skämmas på sitt arbete, säger hon.

Läckert? Aptitretande? Matlåda för äldre. 

Helvete, att det ska vara så svårt att bli gammal nuförtiden, utropar jag uppgivet bland grönsakerna. Man vågar ju inte åldras... Men, säger kvinnan, det var inte bättre förr. Inte alls. Folk fick ligga och ruttna bort på långvården. Gamla människor har alltid haft ett helvete, säger hon. I alla tider. Och jag tror henne. Vem har sagt att de gamla som fick ligga och dö i undantagsstugan hade det så mycket tryggare och bättre? Det är inte alls säkert att de anhöriga alltid var snälla mot sina gamla. Och fattighusen var väl slutstationer utan vare sig hygien, näringsriktig mat eller respekt. Varför är det så här? Är det fult att bli svag och behöva hjälp? Är det fult att bli gammal? Alla blir vi ju det - om vi har tur och inte dör unga.

Förra året studerade jag gerontologi - läran om det naturliga, friska åldrandet. Vi elever fick ta del av mycket tankeväckande och spännande läromaterial, bl.a. en rolig nytolkning av den s.k. ålderstrappan. Den börjar med födelsen och slutar med döden. Cirkeln brukar slutas i båda trappändarna.

Den gängse bilden av ålderstrappan.

Nytolkningen - ritad av tecknaren Cecilia Torudd - föreställer en modern ålderstrappa, med ett annat sorts liv och åldrande. Efter 70-80 inträder friheten - på en motorcykel ger sig gamlingarna iväg ut på nya äventyr. Gasen i botten. Full rulle mot okända mål.

Den nya ålderstrappan.
 

Men - vart åker motorcykeln? Med min mammas äldreboende i tankarna, med vetskapen om att man väntar ut (läs: svälter ut) de sista gästerna och att de allra äldsta får söka sig nya boenden, någon annanstans - är svaret givet. Full rulle mot ättestupan. Gasen i botten. För de allra äldsta, de som inte längre orkar vara pigga pensionärer som går på kurs och klarar sig själva - för dem finns ingen plats, inte ens i ålderstrappan. Att börja åka båge på gamla dagar - det kan bli en fin lösning. Och snabb.

(Nu menar jag självfallet inte att Cecilia Torudd skulle vara någon förespråkare för ättestupan. Detta är min personliga tolkning av hennes teckning.)