Tigandets land och pratandets

Tidigare i år var jag på gång att öppna en liten samtalsmottagning för äldre i Kalmar. (Än så länge har jag tyvärr inte lyckats - återkommer senare till varför). Mottagningen, som skulle ligga i en lokal centralt i stan, skulle vara öppen varannan vecka. Dit skulle man kunna komma för att dryfta det som känns tungt och svårt att hantera - för att få stödsamtal, helt enkelt. I det lilla väntrummet skulle finnas möjlighet att ta sig en kopp kaffe eller thé. Eftersom jag vet att många i den äldre generationen har en djupt rotad skepsis mot psykoterapi, skulle det hela vara mycket opretentiöst. Ingen skulle behöva känna sig stämplad, att man är "knäpp", för att man går och pratar med någon. I samband med planeringen för min mottagning, skrev jag en insändare som publicerades i flera dagstidningar.

Jag fick många reaktioner, bl.a. från en kvinna som länge arbetat inom psykiatrin och äldrevården i Kalmar och på Öland. När vi talades vid, var hon djupt kritisk till hur de äldre behandlas - hur endast de mest basala behoven kan tillgodoses och knappt det. Jag, som ju är stockholmare och storstadsbo, frågade henne om hon inte trodde att det ändå är bättre att åldras på landet än i stan. Hennes svar var förvånande. "Inte alls", sa hon. "Det må vara att det är mindre folk här på landet, att alla känner alla. Men - man pratar inte." Jo, säger hon, "Man pratar om vädret och vad grannen har för sig. Men, det som känns svårt - det tiger man om. Av rädska för att bli stämplad som konstig eller knäpp eller sjuk. Många, många skulle verkligen behöva prata med någon - bli lyssnad på, på allvar. Men - man har ju ingenstans att gå." Jag hör på hennes röst att hon är upprörd. Detta, säger hon, är Tigandets land!



Fyren Långe Jan - den sydligaste utposten i Tigandets land.

Jag berättar för min man om samtalet. Han förstår självfallet, men samtidigt blir han inte glad, eftersom han ju är en produkt just av detta Tigandets land där man är tyst om sitt lidande. Han kontrar med en viss hetta och frågar om det är bättre i asfaltdjungeln Stockholm. Är alla öppna där? Jag svarar att man nog generellt är lite mera öppen i staden än på landet. Storstadskulturen är nog aningen mer tillåtande - vi är ju så många att det inte går att hålla koll på vad grannarna har för sig. Jag eldar också upp mig och börjar beskriva min storstad som ett Talandets land. Här har man en helt annan tradition av öppenhet, påstår jag. Rätt vad det är hör jag mig själv prata om min neurotiska favorit Woody Allen - han som pratar oupphörligt om sig själv i aldrig sinande ordkaskader. Hur djup han är och hur alla vi invånare i Talandets land njuter av hans svarta humor.

Woody - den främste profeten i Talandets land.
Eller är det i Pratandets land?

Maken tittar skeptiskt på mig och säger att det nog snarast handlar om att prata för mycket, om att prata så mycket att man skymmer sikten för vad man verkligen menar och känner. Storstaden är snarare, menar han, Pratandets land. För många ord är lika illa som för få. Är det så?

Kaknästornet - det högsta tornet i Pratandets land.