Lillasysters nattkafé

Igår körde jag upp till Stockholm från Öland i min underbara röda Mercedes B-klass. Tid för tankar, tid för samtal. I framsätet bredvid mig sitter min yngsta dotter (hon som är så rädd för småkryp). Hon pratar på, full av idéer och planer - för resten av sommaren och för resten av livet. Vi lyssnar på Eurovisionlåtar och sjunger med så gott vi kan. Lillasyster associerar till texterna. Italiens låt från 2011 - en jazzinfluerad sång, härligt instrumenterad med en sordinerad trumpet som skildrar just det sången handlar om, den där hisnande känslan av förälskelse som är både lycka och skräck: "Madness of Love". Lillasyster trycker på repeteraknappen om och om igen.

"Jag tror att jag ska öppna ett litet nattkafé", säger hon. Små bord på trottoaren, augustimånen lyser på asfalten som är varm efter den heta sensommardagen. Kaffet doftar. Lillasyster tänker, ser jag. Hon ler förnöjt. "Det ska vara många olika slags kaffesorter: caffelatte, cappuchino, espresso, macchiato, frappé, islatte..." säger hon drömmande när hon tittar ut genom bilfönstret.

Lillasysters favoritbild: Vincent van Goghs nattliga café.
Het, stjärnklar augustinatt i Paris. Här serverades säkert inte bara kaffe,
utan också den gröna drycken som lär ha varit så farlig - absint.

Jag tänker också. På den där fantastiska saken som kallas fantasi. Hur bilder byggs upp inne i huvudet och ger upphov till långa, vindlande kedjor av känslor och tankar. Och så tänker jag på låtarna i Eurovision - vad handlar de egentligen om? Jo, de handlar om de stora känslorna - de där man upplever när livet är på sin spets, balanserar längst ute på den vassa eggen. När man tvivlar på att den man älskar, älskar tillbaka - lika mycket. När sorgen är så mäktig att den nästan blir en katedral av mörker. När lyckan bara bubblar i hjärtat och man knappt kan vara stilla av pur glädje. Just när man upplever den där storheten, tror jag att man är sig själv. I ett tidigare blogginlägg "Ingen människa är tråkig", skrev jag att varje människa är en saga, en myt - lika betydelsefull som de antika gudarnas. Vi människor som bor i Landet Lagom längtar efter den stora känslostormen - ingen lagom, ljummen vind, utan full orkan. Tänker jag när jag trycker på gaspedalen och kör om ännu en lastbil med släp.

Madness of Love med Raphael Gualazzi - Italiens bidrag till Eurovision Song Contest 2011. Tyvärr kom låten inte vidare till finalen. Missa inte hur den sordinerade trumpeten liksom förstärker känslokraften i sången.